The Master

The Master 01

Paul Thomas Andersons The Master är en film som har stora kvaliteter inom det mesta, men kommer lite till korta när det kommer till den berättarmässiga helhetskänslan.

Man kan tänka sig att efterkrigstider, när människor nyligen blivit påminda om sin egen och andras dödlighet, aktualiserar existentiella frågor som meningen med livet och människans uppkomst. Vissa stärktes kanske i sin trosuppfattning, medan andra såg krigets grymheter som ett bevis på gudomlig frånvaro. En del övergav kanske helt sin tro, och så fanns det de som sökte svar utanför de etablerade religionerna och samfunden. När regissören och manusförfattaren Paul Thomas Anderson läste sig till att efterkrigstider varit speciellt gynnsamma för nya spirituella rörelser, gav det ett sammanhang till ett pågående manusarbete som dittills inte hade haft ett tydligt mål.

Freddie Quell är en krigsveteran och vandrande spritfabrikör, med påtagliga problem med både sitt känsloliv och sitt alkoholintag, ofta i kombination med varandra. Han har svårt att hålla sig nykter, svårt att behålla ett jobb och svårt med relationer. Ett oberäkneligt vrak av typen man mer än gärna undviker kontakt med – ett garanterat problem. En sådan person skulle dock även kunna fungera som det perfekta exemplet på hur kraften i en rörelse kan omvända och hela en trasig människa. En sådan rörelse är The Cause, ledd av Mästaren Lancaster Dodd.

The Master 03

Inom The Cause använder man sig av något som man kallar för avhypnotisering. Genom detta kan man få människor att minnas episoder från olika kroppar som deras ande tidigare vistats i. Under trilijoner år har människors andar fritt kunnat röra sig från kropp till kropp. Att instinktivt reagera känslomässigt utan att tänka är en svaghet som utvecklats som en biverkning av olika bortglömda trauman som man genomlidit i tidigare ”liv”. Genom att återvända till dessa trauman och bearbeta dem under speciella sessioner kan man närma sig människans ursprungliga och rena form. Inte alls olikt idéerna som återfinns inom den icke fiktiva scientologin. Året är 1950 när Freddie och Lancasters vägar korsas, Freddie blir Lancasters skyddsling och tillika ett verkligt test för rörelsens metoder.

Det är mycket som är mästerligt med The Master, Andersons sjätte långfilm. Att hylla Joaquin Phoenix (Freddie Quell), Philip Seymor Hoffman (Lancaster Dodd) och Amy Adams (Peggy Dodd) för deras rollprestationer är att slå in öppna dörrar, men faktum är att trion gör utomordentligt fina insatser. Freddie är en udda fågel, både till utseende och uppträdande, och jag misstänker att Joaquin Phoenix gick in i rollen som en metodaktör av högsta skolan. Som många lysande rolltolkningar före denna, ligger den och pendlar mellan karikatyr och genialitet, men pendeln stannar alltid vid det senare. Hoffmans rolltolkning av den karismatiske Mästaren är om möjligt ännu bättre och jag njuter i fulla drag av att se en riktig mästare i aktion. Adams gör, i rollen som Lancaster Dodds fru Peggy, även hon en imponerande insats, och jag upplever henne som en extremt obehaglig och farlig person. Filmens absoluta höjdpunkter står att hitta i scenerna mellan Freddie och Lancaster, där två lysande aktörer matchar varandra perfekt. Två olika stilar och två väldigt olika karaktärer som i kontrasten dem emellan skapar en intressant dynamik.

The Master 02

När Andersons hovfotograf Robert Elswit var upptagen med att filma The Bourne Leagacy, fick Rumänska stjärnskottet Mihai Mălaimare Jr. (Twixit, Tetro) axla manteln och det är något jag tycker han gör riktigt bra. The Master är till största delen filmad i 65mm formatet och jag inbillar mig att det är formatets höga upplösning, tillsammans med Andersons val att inte färgkorrigera digitalt, som gör att min allt för gamla Full HD-TV, verkar få nytt liv. Filmen är utsökt ljussatt och som en bra ljussättning skall göra så bidrar den till att förstärka berättandet. Den bruna färgpaletten från There Will be Blood har i The Master utökats med några fler färger, vilket är trevligt. Visuellt sett finns det verkligen inget att klaga på. Även klippningen är av högsta klass och vi rör oss obehindrat fram och tillbaka i tiden. Att det inte är alldeles glasklart när de olika återblickarna utspelar sig tidsmässigt i förhållande till varandra blir ovanligt lyckat och ger oss en inblick i Freddies ostabila sinnestillstånd. Långa tagningar med rörlig kamera har blivit ett kännetecken när det gäller Anderson, och vi hittar exempel på det även i The Master. Men det handlar inte om att visa sig på styva linan, utan det är ytterligare ett verktyg som Anderson använder sig av för att kontrollera filmens tempo och skapa speciella sinnesstämningar.

Trots att det finns mycket som är bra i The Master så når den inte hela vägen fram manusmässigt. Jag fångas aldrig riktigt upp av Freddies levnadsöde och engageras inte lika mycket som jag skulle önskat. Jag lär mig heller inte nog mycket om strukturerna och läran inom The Cause för att den på allvar skall fungera som hotfull antagonist. Även om filmen klockar in på 144 minuter så tänker jag att det finns mer att berätta, några scener som skulle skapat den helhet jag saknar. Det finns även två scener som jag förstår ur en berättarmässig synvinkel, men som jag tycker känns lite krystade. Dels är det en scen där Lancaster Dodd utför en avhypnotisering på en festlig tillställning och blir avbruten och ifrågasatt av en skeptiker till The Cause. I princip den enda skeptiker vi stöter på utanför rörelsen, trots att det påstås att de motarbetas från alla håll och kanter. Genom den konflikt som scenen gestaltar får vi många av rörelsens tveksamma åsikter upprapade för oss i ett svep, vilket kändes lite väl simpelt. Jag hade hellre tillgodogjort mig den kunskapen genom hela filmen i utportionerad form. I en annan scen, där familjen Dodd är samlad, uttrycker familjen sina åsikter om Freddie till Lancaster. Han kanske är sinnesjuk? Han kanske är bortom all hjälp? Han kanske är en infiltratör? Han åtrår mig! Även den scenen är dramaturgiskt begriplig, men det är samtidigt saker som vi redan själva börjat fundera kring och blir egentligen bara en koll att vi hänger med i berättandet. Det är små detaljer, men om man jämför med Andersons två senaste filmer, There Will Be Blood och Magnolia, så är The Master svagare just på manusbiten trots bitvis lysande dialog och flera briljanta dueller mellan Freddie och Lancaster.

The Master 05

Kanske är mina krav väl höga? Faktum är att det mesta med The Master är bra. Scenografi, kostym och filmmusik (Jonny Greenwood) är toppklass och skapar en härlig 50-talsatmosfär, och man får inte glömma Andersons fingertoppskänsla när det gäller rollbesättning ner till minsta statist. Där är det få som slår honom på fingrarna. Personregin är allt igenom lysande och det är numera en regel och inte ett undantag att skådespelarna presterar sitt bästa under hans ledning. Även om The Master kanske inte riktigt blev den film man hade hoppats på, så är det fortfarande ett utomordentligt fint hantverk. Jag glädjs också åt att Anderson brutit mot sina traditioner och redan börjat inspelningen av en ny film. Den tidigare femårscykeln var en alldeles för lång väntan på en ny film. Paul Thomas Anderson är fortfarande en av filmvärldens mest intressanta regissörer och han har ett tilltal som är i det närmaste unikt bland verksamma hollywoodregissörer med motsvarande status hos filmbolagen. Förhoppningsvis så får han också i fortsättningen möjligheten att skapa filmer som ligger utanför Hollywoods mittfåra, trots att finansiärerna inte kan vara säkra på att få tillbaka sina satsade pengar.

Blu-ray-utgåvan från Noble håller yttersta toppklass när det gäller bild och ljud. Bilden är något i särklass och måste anses vara av referenskvalitet. Musiken och dialogen ligger i det närmaste helt perfekt balanserade och avbryts emellanåt av ett starkare omgivningsljud som ofta fungerar som brygga mellan två scener. Det här är inget ljudspår som testar muskelkraften i din hemmabio, men är ändå långt ifrån framtungt för att tillhöra ett drama. Extramaterialet består av en åtta minuter lång osammanhängande video som helt klart är filmad ”behind the scenes”, men som inte alls håller någon sort kvalitet och endast består av olika klipp från inspelningen utan någon som helst struktur. Sen finns det tjugo minuter av bortklippta scener som kan vara av visst intresse för den redan frälste. Ett köttigt kommentarspår är däremot det jag helst hade velat ha.

 

About Erik Larsson

Hinner allt mer sällan hitta tid att se och skriva om film i den omfattning jag önskar, därför är jag numera ofta extremt selektiv i mina val av filmer, klämmer dock in en och annan mainstream-film för att inte helt tappa kontakten med vad som är aktuellt. Är en av grundarna till Filmfenix och driver även filmpoden Film(sökarna).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.