The Magnificent Seven

Konceptet är enkelt: en by full med enkla bönder terroriseras av skurkar. De anlitar ett gäng förkämpar (sju stycken) och besegrar skurkarna. Byborna vinner och förkämparna betalar – till större delen – med sina liv. ’So far so good’ håller Antoine Fuqua ramarna för sin nyversion av 7 vågade livet från 1960. 7 vågade livet tog i sin tur Akira Kurosawas mästerverk De sju samurajerna om det feodala Japan och förlade historien till den vilda västern, tog samurajer och gjorde om dem till cowboys och revolvermän. Att Fuquas version inte gör ändringar i miljön liknar till viss del brist på fantasi men han verkar istället ha fokuserat på möjligheten att servera en revisionistisk western och använda västerns arketyper på ett sätt som inte hade varit helt möjligt i en storfilm från 1960. Det får blandade resultat.

ucuu3k3wdjgyzlyqzgz55r-650-80

I byn Rose Creek trakasseras befolkningen av Bartholomew Bouge, spelad med avmätt megalomani av Peter Sarsgaard. Han är en genomrutten Kapitalist med stort K som vill driva bort bönderna från deras marker för att kunna bryta upp guld. Han introduceras i en scen där han inför en vettskrämd församling ställer och lägger fram sina onda planer. Detta är bara är ett exempel på filmens platta och övertydliga manus. Filmskaparna gör inte mycket med genren som inte har gjorts förr trots att viljan verkar finnas för förnyelse. Vad som däremot räddar The Magnificent seven från att haverera är att skådespelarna förstått filmens nästan burleska ton och gör allt de kan med sina roller.

Denzel Washington som Sam Chisolm, den magnifika sjuans huvudman spelar kanske i underkant i jämförelse med några av sina kollegor men är en solid närvaro som rymmer underliggande motiv (han har personliga orsaker att vilja ta sig an Bouge). Som representant för byborna får vi Haley Bennetts pistolbärande änka. Hon är den som anlitar de sju men har inte mycket mer att göra. Hon får gärna rida och skjuta men inte mer än småsmulor av personlighet och humor.

501786468_18013358_8col

Chris Pratt är på sin, numera, vanliga form som halvstörigt storbarn – nu med tillagda korttrick och en våldsam glimt i ögat. Av alla filmens onödigt manschauvinistiska repliker får han majoriteten. De som verkligen står ut i ensemblen är Vincent D’Onofrio och Ethan Hawke – den förre som en Hemingwayaktig bibelciterande pipröstad psykopat och den senare som flamboyant legendarisk skytt som fullständigt krackelerar i stridens hetta.

När sjuan väl är samlad och de har anlänt till Rose Creek tar det inte lång tid förrän de står med händerna på kolvarna (eller kniv, yx- eller pilskaft) och stirrar korrupta sheriffer i ögonen väldigt, väldigt länge innan helvetet bryter lös. Det är nu filmen tar det största klivet bort från sina föregångare och istället visar ett nära släktskap med The Lone Ranger från 2013. I en och samma scen får vi uppvisningar i asiatisk kampsport, revolverdueller, brutala yxmord och prickskytte med pil och båge. Vi får till och med ett tillfälle där en skurk skjuts till döds för att sedan falla ner död i en behändigt placerad likkista. Fuqua försöker inte bränna ner eller skjuta upp USA:s historia likt Quentin Tarantino i Django Unchained. Han ger oss istället en ok pang-pangrulle utan större åthävor. Att den magnifika sjuan nu består av en svart man, en asiat, en mexikan, en indian och tre vita män lämnas därhän förutom ett par – eller fler- rasistiska uttalanden (Inte ens irländare kommer undan en känga) och återkommer bara i subtila blinkningar. Som att Chisolm presenterar sig med sin fulla meritförteckning varje gång han ställer sig framför en folkmassa, som för att förekomma ifrågasättande på grunda v sin hudfärg. Och när D’Onofrios karaktär hamnar i fel ände av ett pilskaft verkar det snarast som en självklar konsekvens av hans bakgrund som skalpjägare.

501786132_18013030_8col

När Bogue i sista akten anländer med sin långa rad identiska revolvermän är det alltså en mycket blandad skara han möter – medan majoriteten av kvinnorna och barnen stoppas ner i en källare så fort det börjar hända saker (de behövs tydligen inte ens för att langa krut). Att Fuqua och manusförfattare Nic Pizzolatto inte lyckas blåsa liv i en endaste av dessa arketyper och stereotyper är filmens största svaghet. När eftertexterna rullar till ledmotivet från 7 vågade livet har jag blivit underhållen större delen av de senaste två timmarna men The Magnificent Seven faller ändå kort om ett bestående intryck.

Konceptet är enkelt: en by full med enkla bönder terroriseras av skurkar. De anlitar ett gäng förkämpar (sju stycken) och besegrar skurkarna. Byborna vinner och förkämparna betalar - till större delen - med sina liv. ’So far so good’ håller Antoine Fuqua ramarna för sin nyversion av 7 vågade livet från 1960. 7 vågade livet tog i sin tur Akira Kurosawas mästerverk De sju samurajerna om det feodala Japan och förlade historien till den vilda västern, tog samurajer och gjorde om dem till cowboys och revolvermän. Att Fuquas version inte gör ändringar i miljön liknar till viss del brist på…

Review Overview

Betyg

60

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.