The Magic of Belle Isle

Regissören bakom succéer som Spinal Tap, Stand by Me och Lida vägrar ge upp och är tillbaka med nytt myspys igen, men har han en bra historia som grund den här gången? En åldrande författare med alkoholproblem på dekis träffar ensam mamma med tre döttrar. Nej, Rob Reiner är inte ens i närheten av kvaliteten under sina glansdagar, den här gången heller.

-Drop the gunbelt, boy.

Den gamle författaren Monte Wildhorn (Morgan Freeman) är rullstolsburen, deprimerad och har ont om pengar. Hans brorson har ordnat med tillfälligt boende i det sömniga lilla samhället Belle Isle, där han får bo gratis, mot att han tar hand om husets hund som ägaren tydligen inte höll kär nog för att ta med sig. Det var länge sedan han skrev någonting och han lider nu av svår skrivkramp. Men den här författaren har fler problem, han dricker för mycket, hans älskade fru är begravd och bitterheten har ätit upp livslusten. I grannhuset bor Charlotte O’Neil (Virginia Madsen) med sina tre döttrar; Flora, Finnegan och Willow. Familjen blir snart förtjusta i,, den från början motsträviga, Monte och vice versa.

-See with your mind’s eye.

Den äldsta dottern Willow (Madeline Carroll, Flipped) saknar, precis som sina systrar, pappan som är frånvarande och sitter mest med nosen i sin smartphone. Monte har däremot en sundare syn på telefoner, vilket jag delar med honom en aning, förutom det där om att alla med mobiltelefon borde skjutas. Det blir mellandottern Finnegan som hittar en gemensam nämnare med Monte och hon blir också nyckeln till hans tillknäppta, resignerade liv och skrivande. Han har verkligen hittat till rätt plats, här i Belle Isle är det omöjligt att inte träffa någon och tvingas börja prata av sig och öppna upp. Monte visar sig även ha ett mycket gott öga till den trevliga mamman och jag undrar om inte just den vändningen var lite onödig. Småromantiskt blir det, vilket tydligen är Morgan Freemans första synliga romans på film, någonsin. Jag har inte tid att titta igenom hans samlade verk för tillfället, men kan det verkligen stämma?

Mrs. O’Neil vattnar inte bara sina blommor, även taket behöver vatten ibland.

Jag gillar ju Rob Reiner och vill inget hellre än att han ska lyckas få till en engagerande och riktigt bra film igen, men då måste han verkligen ha ett bra manus först. Det går inte att hålla på med sådant här tjafsande på farstutrappan längre, där Morgan Freeman, Jennifer Aniston eller Kate Hudson bara utsöndrar dialog i film efter film, det leder sällan eller aldrig till någonting alls. Jag blir i alla fall bara frustrerad och filmerna känns meningslösa. Under de senaste tjugo åren har det visserligen funnits små ljuspunkter i ett par filmer, men i stort tycker jag att de flesta varit bedrövliga och opersonliga. Med hans förra film Flipped, om ungdomskärlek, som ett lysande undantag. Efter den trodde jag att Rob Reiner var på gång igen och hade börjat leta efter bra manus istället för att ta sig an vilken smörja som helst. Sedan såg jag The magic of Belle Isle och kan konstatera att han, i allra högsta grad är tillbaka på den klyschiga verandan igen.

-Nä hörru, ska vi inte ta ett allvarligt snack här på verandan?

Det här låter som ett manus som säkert skulle kunna frambringa en liten, liten bula i Lasse Hallströms manchesterbyxa, om han läste det halvliggandes i favoritfåtöljen i det inglasade Lasse-rummet, medan han tvinnade golden retrieverns päls runt ena pekfingret, samtidigt som höstlöven sakta dalar ner hemma i Bedford, New York och Lena gör yoga i den västra flygeln. Han är ju ännu en verandaregissör, det vill säga; känslosamma nyckelscener utspelas ofta på verandan, eller något liknande. Det är där man säger farväl, grälar eller återförenas, gärna i regn, en vacker solnedgång eller allra helst – under en stjärnklar himmel. Men någonstans gillar jag ju även Hallström. Trots att han ofta kliver i samma fälla som Reiner har han såklart också gjort en del bra feel-goodfilm, då på bra manuskript, men hade troligen inte heller haft en suck med just The magic of Belle Isle. Jag misstänker att dessa två regissörer fortfarande har potential och sitter lite i samma båt. De behöver något för att tända glöden igen, något som eliminerar det tråkiga och förutsägbara. Hallström har vänt tillbaka till Sverige för att filma, men vart ska Rob Reiner ta vägen? Eller kan allt skyllas på Hollywoods spelregler?

-Va? En enda flaska sour mash whiskey idag?

The magic of Belle Isle är en snäll film för hela familjen, den puttrar på i sakta mak och jag skulle kunna rekommendera dig att se den med exempelvis din mormor, om hon inte älskar action förstås. För min del känner jag att något definitivt hade behövts för att höja temperaturen och spetsa till en otroligt jolmig anrättning. Ett relationsdrama i mainstreamfåran måste bjuda på mer energi än så här för att fängsla mig, och tempomässigt är The magic of Belle Isle marinerad i valium och alldeles för sävlig. Nåja, området runt Belle Isle (förtjänsfullt spelat av Greenwood Lake, New York) gör åtminstone skäl för namnet, det ser ut att vara en vacker och inspirerande plats för en författare med trubbig penna. Det är ett litet samhälle där barn går omkring med fickkniv av helt andra skäl än många av deras jämnåriga i storstaden.

-Du Spot, om du orkar hämta denna baseball en enda gång, så lovar jag att du får fortsätta slickandet sen, ok?

Morgan Freeman har fortfarande en effektiv röst och han är acceptabel i sin roll som Monte. Likaså Virginia Madsen och flickorna, varav Madelines Carrolls talang tyvärr lämnas totalt outnyttjad. Men en del meningar som Monte kläcker ur sig i sitt svärmande för Charlotte blir för mycket för mig, även om han är författare och därmed har vissa rättigheter att uttrycka sig därefter. Att den mest intressanta dialogen utspelas mellan Monte och jycken, som han döper om till Spot, tycker jag säger en del om hur fantasilöst och trist man skrivit samspelet mellan de vuxna i filmen. När Monte konverserar den slöa testikelslickande hunden eller de gulliga barnen känns det mer naturligt, trots att han ständigt har en historia eller ett visdomsord att förtälja. Här är Morgan Freeman en skicklig och rutinerad rackare som duperar tittaren och får denne att tillfälligt glömma bort att man ser på en halvrisig film.

Sommaren med Monte går mot sitt slut i takt med filmens speltid och så även mina förhoppningar om en bra film. Budskapet då? Kanske att man inte ska underskatta fantasins kraft och dess förmåga att berika livet för såväl ung som gammal. Och det är väl fint. Men det är fortfarande en kraftlös och relativt anonym film av en regissör jag inte kan låta bli att hålla tummarna för, trots att han kanske borde lägga av innan han blir lika torftig som Garry Marshall.

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

One comment

  1. Mysig familjefilm med bra skådespelare och skönt att se Morgan Freeman i en annorlunda roll..

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.