The Long Goodbye

Philip Marlowe återvänder i ny skepnad, gestaltad av Elliott Gould i en film regisserad av Robert Altman, men är i grund och botten samma hårdkokta privatdetektiv, alltid med en syrlig kommentar redo. Men det är helt andra tider.

När en regissör som Altman tacklar Raymond Chandlers vanligtvis väldigt hårdkokta deckarhjälte blir resultatet en helt annat än vad man är vad vid i de bekanta filmerna från 40-talet. Inte bara är det i färg och 70-tal, utan berättelsen tillåts även ta oväntade svängar på väg mot målet. The Long Goodbye börjar med att Philip Marlowe försöker hitta rätt mat åt sin krävande katt, innan en gammal bekant vid namn Lennox dyker upp och tigger skjuts till Tijuana. Efter att ha återvänt till Los Angeles dyker polisen upp med närgångna frågor kring Lennox hustru som hittats mördad och kort därefter återfinns även mannen ifråga död efter ett förmodat självmord. Marlowe tycker omständigheterna verkar suspekta och snart visar sig ett av hans egna fall ha något med saken att göra.

Man skulle kunna kalla The Long Goodbye för ett slags Neo Noir, som är sprungen ur myllan av tidigare förmultnande klassiker som Murder My Sweet eller The Maltese Falcon, utan att det blir irriterande självrefererande. Altman, tillsammans med manusförfattaren Leigh Brackett, styr fokus från ett hårdkokt kriminalfall till att intressera sig lika mycket för vad som händer i dialogen mellan människor. Det är även en slags halvt ironisk studie av att låta den gamla tidens filmhjälte försöka finna sig tillrätta i en modernare miljö. Marlowe är till viss del en fisk på torra land som inte passar in och det bjuder på en del komiska poänger utan att för den skull bli uppenbart, men ställer även olika moraliska funderingar mot varandra. Ett intelligent manus som är fyndigt och med en behagligt tillbakalutad hållning.

Som vanligt när Altman ligger bakom pratas det mycket och ofta, fast inte på ett speciellt skrivet vis, utan på ett naturligt halvsvammligt vis. Det passar en skådespelare som Elliott Gould utmärkt, som gör en förträfflig Marlowe utan att behöva skämmas i jämförelse med Humphrey Bogart. Mest slående är dock Sterling Hayden i rollen som en alkoholiserad författare som till personligheten påminner mer än lovligt om Ernest Hemingway, men även en del om regissören själv. Någa av hans bullriga scener hör till filmens höjdpunkter. Den avslappnade och bitvis uppsluppna stämningen lämnar en helt oförberedd på stunderna av våld som visserligen inte är många, men däremot känns rejält när de väl kommer. Slutet har kritiserats av många, men jag tycker det sitter riktigt bra.

Vill man se en thriller som är lika mycket drama och som använder sig av mytologin kring Film Noir på ett smart sätt, eller om man bara gillar Robert Altman, ska man definitivt ge denna en chans. Förvänta er dock inte hårdkokt spänning. Håll även utkik efter Arnold Schwarzenegger som dyker upp i sitt andra framträdande på vita duken efter Hercules i New York några år tidigare.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

One comment

  1. En av de skönaste filmerna genom tiderna, Elliot Gould röker en cigg i varje scen, hårdast ever. Se den älska den!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.