The Last of Us

Tycker du att svampar och sporer tillhör det mest ointressanta och harmlösa organismer du kan tänka dig? Efter att ha spelat The Last of Us lär du troligtvis omvärdera dina åsikter.

Uncharted-serien visade att utvecklarna hos Naughty Dog har en talang för att skapa filmiska spel som är audiovisuellt storslagna och påkostade produktioner. Nathan Drakes äventyr bär alla karaktären av spännande och lättsmälta matinéäventyr med kaxiga och karismatiska huvudpersoner, lite som spelvärldens motsvarighet till Romancing the Stone eller valfri Indiana Jones-film. När The Last of Us skapades beslutade de sig dock för att styra skutan i en annan riktning.

Med The Last of Us har Naughty Dog skapat ett spel som berättar en innerlig berättelse om Joel och Ellie som försöker överleva i en värld fylld av död och förödelse. De filmiska kvaliteterna kvarstår, men den upplevelse som förmedlas är betydligt dystrare. Här handlar det mer om mörker, skräck och individens bittra kamp för överlevnad. Spelets berättelse utspelar sig 20 år in i framtiden och den mänskliga rasen har nära på utrotats av en parasitisk svamp, vars sporer infekterar människor och förvandlar dem till zombie-liknande skal som jagar människor som villebråd. Det finns inget botemedel, och det enda målet för de få kvarvarande människorna är att klara sig till nästa dag. I centrum för spelets berättelse finner vi Joel och Ellie. Joel är en erfaren smugglare som motvilligt tar sig an uppgiften att transportera den 14-åriga Ellie genom landet. Motiven bakom uppdraget höljs i dunkel, men det framkommer snart att den börda som placerats på Joels axlar inte är lättburen. Färden leder dem genom ett postapokalyptisk och raserat Amerika där såväl överväxta skyskrapor som skogsbeklädda klippor får agera skådeplats. Allt eftersom växer sig deras band allt starkare och möjligheten att utforska djupet av dessa mycket mänskliga karaktärer öppnar sakta men säkert upp sig.

Själva berättelsen i The last of Us är tydligt influerad av filmer och böcker som Stake Land, I Am Legend och The Road, vilket gör att mycket känns bekant och vissa vändningar är ganska väntade. Lyckligtvis så finns det tillräckligt med originalitet och överraskningsmoment för att det hela ska engagera och detta är något som vi framförallt har spelets manusförfattare att tacka för. Naughty Dog fyller mästerligt varje kapitel med lika delar rädsla och panik, och lika ofta som jag sitter med hjärtat i halsgropen under någon av spelets dramatiska konfrontationer, känner jag en klump i magen över de hjärtskärande händelser som utspelar sig på skärmen framför mig. Faktum är att jag aldrig varit med om att ett spel berört mig så känslomässigt som The Last of Us, då jag både blir rörd och chockerad under min tid tillsammans med Joel och Ellie.

Men allt är inte bara mörker och postapokalyptisk misär. Det finns även spontana och varma scener som jag snubblar över under färden genom det ödelandskap som Amerika förvandlats till. Scener där barn tillåts vara barn eller möten som låter en liten strimma av hopp uppenbara sig. I det överväldigande hav av elände som omger Joel och Ellie är det dessa små stänk av mänsklighet som gör att jag knyter personerna till mig och engagerar mig i deras öde. Just detta är något som vanligtvis verkar vara svårt att fånga naturligt i ett spel, men Naughty Dog hanterar det skickligt och med värdighet. I en värld som infekterats av fruktansvärda zombie-liknande varelser, ligger fokus nästan alltid på människan. Det är karaktärerna som utgör själva hjärtat i The Last of Us och driver handlingen, inte de infekterade. Manusförfattarna har uppenbarligen insett att människor är mycket mer spännande än de själlösa zombies som hotar dem.

Spelmässigt påminner The Last of Us en hel del om Uncharted-serien, men det finns några väsentliga skillnader. The Last of Us är betydligt mer fokuserat på överlevnad och istället för att konfrontera våg efter våg av vilt skjutande hejdukar upplevs varje strid som en intensiv kamp på liv och död. Möjligheten att nyttja huvudkaraktärens hörsel för att lokalisera annalkande faror har integrerats väl och är en funktion som snart visar sig vara nödvändig för att jag ska lyckas hålla Joel och Ellie vid liv. Likt Metro: Last Light är det nämligen lämpligast att ta sig an spelets motståndare med yttersta försiktighet. Ibland tvingar situationen mig att använda skjutvapen eller improviserade sprängladdningar, men att kasta en glasflaska som avledande manöver för att sedan osedd smyga förbi är generellt att föredra. Spelmekaniken är lätt att få grepp om tack vare intuitiv spelkontroll och en tydlig HUD vilken förser mig med den information som är av vikt utan att vara iögonfallande eller påträngande. Menyerna som används för att hantera resurser och vapen är även de enkla och logiskt upplagda.

Trots att jag har skjutit sönder och massakrerat otaliga antagonister i spel som Gears of War eller God of War, framstår The Last of Us som ett förvånansvärt brutalt spel. Den stora skillnaden mellan spelen ligger i hur våldet implementeras och gestaltas. När Marcus Fenix sågar sönder Locust-soldater och Kratos sliter tarmarna ur en kentaur sitter jag ofta distanserad med ett leende på läpparna, skrockandes över allt blod som sprutar. Det är överdrivet, spektakulärt och overkligt. I The Last of Us blir det däremot en helt annan sak. Våldet kommer betydligt närmare. Ofta tvingas jag smyga mig upp bakom fienderna, lägga armen kring deras hals och sakta kväva dem till döds. De gurglar och stretar emot, men det måste göras, det är han eller jag. I den raserade värld som The Last of Us utspelar sig i handlar det om att överleva till vilket pris som helst, och för mig känns det som att våldet faktiskt är rättfärdigat. Naughty Dog har gjort ett brutalt spel men samtidigt undgått att glorifiera våldet, något som inte tillhör vanligheterna vare sig det gäller spel eller film.

Med en ny konsolgeneration runt hörnet visar Naughty Dog med all tydlighet att dagens till åren komna spelmaskiner fortfarande har mycket att ge. I likhet med deras tidigare Uncharted-spel tillhör The Last of Us en av de snyggaste titlarna till PlayStation 3, med en otrolig detaljrikedom och fenomenal design. De vet hur man utnyttjar tekniken och den dystopiska värld som byggts upp är både fantasifull och realistisk med de svampinfekterade zombierna som ett originellt inslag. Men det är bara grädden på moset, för Nauthy Dog har även satt en ny standard för interaktivt berättande. Spelets stora styrka ligger tveklöst i den filmiska presentationen och de levande, mänskliga, karaktärerna som befolkar världen. The Last of Us är en spännande resa som uppnår en perfekt balans mellan gastkramande skräck, adrenalinpumpande action och känslomässigt berättande. Det är en käftsmäll till spel som i stunder av tvivel påminner mig om varför jag spelar tv-spel. Inte sedan Remedys Alan Wake har ett spel gjort ett så starkt intryck på mig. The Last of Us levererar onekligen årets hittills största spelupplevelse, en spelupplevelse som jag kommer att bära med mig under många år framöver.

About Alexander Bing

One comment

  1. Väldigt bra recension!. Ska gå & köpa spelet direkt när butiken öppnar idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.