The Innkeepers

Ti West, regissören som gav oss House of the Devil, återvänder med ett stycke klassisk skräckfilm i välbekant kostym.

Om jag arbetade som portier på ett gammalt hotell med bara några veckor kvar innan den slutliga nedläggningen, skulle jag förmodligen också bota tristessen genom att hoppas på spöken. Kanske skulle jag till och med slänga ihop en hemsida för att publicera bilder eller videoklipp på kusliga saker som händer på hotellet. Det finns ju ändå ingenting att göra eftersom det i princip inte längre finns några gäster. Precis detta gör Claire och Luke på hotellet The Yankee Pedlar Inn, men det verkar som att det faktiskt inte bara rör sig om något för att döva tristessen, utan om verkliga osaliga andar.

Ti West smyger omkring och bygger upp en karriär som en av de mer konsekventa, unga skräckfilmsregissörerna som finns att tillgå just nu. Med The House of the Devil från 2009 fick han någon form av genombrott, där han lät sin kärlek för genren i allmänhet och filmer från skarven mellan det sena 70-talet eller tidiga 80-talet i synnerhet, flöda ganska friskt. Referenserna, nostalgin och stilövningarna är inte alls lika tydliga i The Innkeepers, även om det definitivt är skräckfilm stöpt i en form som inte används speciellt ofta längre.

Tempot är verkligen inte högt, utan vi får tillbringa en hel del tid med de två huvudkaraktärerna medan de småpratar, hjälper någon av det fåtal gäster med något eller köper en kopp kaffe i butiken bredvid. Både Sara Paxton och Pat Healy gör ett bra jobb med att gestalta dem på ett avslappnat sätt. Karaktärerna, situationerna och den sporadiska humorn känns hela tiden naturlig. Det dröjer ganska länge innan det börjar hända saker och till en början är det dessutom ganska försiktiga händelser. Många skulle nog tycka den är alldeles för långsam och avvaktande, men för mig passade det utmärkt. Man får gott om tid att lära känna karaktärerna, identifiera sig med deras småtrista situation och acceptera dem som riktiga personer, innan skräcken letar sig in.

Det var precis det här långsamma som fungerade så bra även i House of the Devil och West vågar verkligen låta oss vänta betydligt längre än många andra regissörer inom genren. Han hanterar karaktärer, dialoger och det vardagliga riktigt bra, men när han sedan ska leverera något skrämmande klaffar det inte alls på samma sätt. Skärpan finns inte riktigt där och några viktiga scener mynnar ut i en axelryckning snarare än den där ilningen längs ryggraden man vill känna. West skulle behöva fila lite mer på timingen, samt planera fotot och klippningen lite bättre för att ta de sista stegen. Han gör så mycket annat rätt med ton, känsla, manus och val av skådespelare. På tal om skådespelare så tappade jag hakan, eller kanske snarare andan, rejält när jag i eftertexterna såg vem det var som spelade hotellgästen med ett intresse för det paranormala.

Det märks ändå att The Innkeepers är gjord av en regissör som har egna idéer och visioner, istället för att bara vara en talanglös nickedocka för marknadsundersökningar eller testpubliken (läs: Marcus Nispel). Även om den inte prickar alla toner rätt, är det fortfarande en mysig skräckfilm värd att se, om inte annat för att den faktiskt har en själ.

Den utgåva som Njuta satt samman är inte så tokig, där jag är mycket nöjd med såväl bild som ljudspår. Kommentarspåret med Ti West och ett par av de andra som arbetat bakom kameran var trivsamt, med en hel del intressant kuriosa. Bland annat berättar de om att hotellet filmen utspelar sig på är verkligt, att de bodde där under inspelningarna av The House of the Devil och att West då blev inspirerad att skriva något som utspelade sig där. Spåret med skådespelarna är, precis som vanligt, lite tjattrigare och inte lika intressant, men med ett visst underhållningsvärde.

Njuta släpper The Innkeepers både på DVD och Blu-ray, men tyvärr har jag inte haft möjlighet att ta del av den senare, vilket hade varit intressant för att se hur dess bildkvalitet står sig. Vissa av deras tidigare utgåvor på det formatet har haft en del problem.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

2 comments

  1. Den får 5/10 (stark tvåa på eran skala) av mig, tycker att den kändes lite för tam för en sån här film. Jag har inget emot det långsamma tempot men när det väl hände något så ryckte man bara på axlarna och tänkte: ’Jahapp’. Skådespelet är helt okej för en sån här film men jag köpte inte riktigt Sara Paxtons uttryck ibland, men i stort sett skötte hon sig bra, hon är riktigt charmig. 🙂
    Jag gillar ju The House Of The Devil mycket men den här tycker jag är sämre.

  2. Erik Nyström

    Håller med egentligen. Det fanns egentligen inte tillräcklig omph i det som skulle vara läskigt, men jag gillade dels den typ av skräckfilm som den representerar och dels tyckte jag om att spendera tid med huvudkaraktärerna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.