The Incredible Burt Wonderstone

I Bruce den allsmäktige var vi nog många som skrattade mer åt Steve Carells miniroll som Evan än åt Jim Carreys huvudroll som Bruce. Detta fick vi sedan ångra i barnfilmen Evan den allsmäktige där Steve Carells karaktär fick huvudrollen och Carrey klokt nog höll sig borta. Nu är de återigen aktuella tillsammans, Carell som Burt Wonderstone – en klassisk scenmagiker inspirerad av David Copperfield, Carrey som Steve Gray – en gatumagiker inspirerad av Criss Angel.

Burt Wonderstone, Jim Carrey, Steve Carell

Burt Wonderstone har under tio års tid sålt ut en av Las Vegas största magiscener tillsammans med sin barndomsvän Anton Marvelton (Steve Buscemi, Rampart). När nästa generation verkar mer intresserad av den makabra gatumagikern Steve Gray tvingar parets arbetsgivare, Doug Munny (James Gandolfini, Killing Them Softly), dem att göra något för den unga publiken. De bestämmer sig för att låta sig låsas in i en glasbur i en vecka, där de ska hänga högt över marken i 90-gradig hetta. Efter mindre än en halvtimme har ”tricket” slutat i katastrof och paret splittras. Medan Anton reser runt i u-länder för att lindra törst och svält med magi, tar Burt jobb på stormarknader och pensionärshem. På det senare möter han Rance Holloway (Alan Arkin, Argo) trollkarslegenden som tillsammans med Burts före detta assistent Jane (Olivia Wilde, The Change-Up) hjälper Burt att bli Wonderstone igen.

Burt Wonderstone, Steve Carell, Steve Buscemi, Olivia Wilde

The Incredible Burt Wonderstone börjar verkligen ”incredible”. Burt och Anton gör ett hängningstrick som David Copperfield själv designat, då regissören Don Scardino (Cosby, 30 Rock, men framför allt huvudrollen i Maskarna) ville göra det utan klipp eller specialeffekter. Sedan gör de ett mer filmmagiskt svärd genom skåp-trick, men med väldigt rolig dialog mellan Carell och Wilde inuti skåpet (bra jobbat av manusförfattarna till Horrible Bosses). Tätt inpå detta gör Jim Carreys karaktär ett korttrick där det valda kortet måste skäras ut ur hans kind. Jag som sett en hel del David Blaine och min beskärda del av Criss Angel, nickar igenkännande och skratten är aldrig långt borta. Det finns även enstaka sekvenser där jag gapskrattar, som när ett ställe som Burt hoppas få uppträda på rivs framför hans ögon, men som med de flesta nya komedier skulle jag vilja skratta mer. De första 40 minuterna spelar ändå i en mycket hög liga vad gäller denna typ av koncept-komedier (Blades of Glory är en nära släkting), men tyvärr blir det snabbt mycket sämre.

Burt Wonderstone, Jim Carrey

När Burt har det som värst lider även filmen som värst. Givetvis är det meningen att man ska se hur tråkigt han har det när han uppträder på pensionärshemmet, men det kan väl inte vara meningen att vi som tittar ska få det tråkigt bara för det? Det uppstår helt enkelt inte tillräckligt många roliga situationer och jag har sällan upplevt en temposänkning som denna under transportsträckan mot en hyfsat intensiv final. Sanningen är dock att filmen aldrig riktigt återhämtar sig utan riktigt roligt igen blir det först i anslutning till eftertexterna, och det är en lång väg med mediokra skämt på väg dit.

Burt Wonderstone, Steve Carell, Steve Buscemi

Steve Carell är emellertid i högform, jag njuter extra av hans utbrott i glasburen och när han ska göra sin show och hängningstricket på egen hand. Det finns ingen som kan spela ett sådant arrogant arsle med sådan värme att man verkligen tror på att han till slut kan ändra sig och bli en nästan normal person. Buscemi, Wilde och Arkin gör inte mycket extra med sina karaktärer, men då spelar de också ”straight” mot Carell och Carrey. Jim Carrey ja, det är ingen minnesvärd rollprestation han gör här egentligen. Det är lite för mycket Criss Angel över rollen så Steve Gray får aldrig någon egen personlighet. Det hade faktiskt varit bra mycket bättre om man på samma sätt som man fått David Copperfield att dyka upp, fått David Blaine eller Angel att spela sig själv i denna roll. Det är först alldeles i slutet som Carrey får blomma ut men då är det för att han har möjlighet att plocka fram sitt världsberömda överspel. Slutligen måste jag självklart nämna James Gandolfini i vad som så sorgligt blev en av hans sista roller. Han passar perfekt som hotellägaren som lever samma ohälsosamma liv som troligtvis tog skådespelarens liv.

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.