The Iceman

Även om jag inte levde på 70-talet så vill jag ändå att skildringar av det ska kännas rätt. Att gå från att se fantastiska Cemetery Junction till att recensera The Iceman, där 70-talet bara blir mellanskillnaden av ett oambitiöst 60-tal och ett intetsägande 80-tal, är svårt.

The Iceman, Michael Shannon

Med den vita lögnen att han dubbar Disney-filmer när han egentligen kopierar porrfilm, får Richard Kuklinski (Michael Shannon) sin Deborah (Winona Ryder). Genom sin vana av utan att blinka och utan spår göra sig av med de som kommer i hans väg, blir han upptäckt av maffian. Till en början mördar han på uppdrag av Roy Demeo (Ray Liotta) men senare i karriären startar han eget tillsammans med psykopaten Mr. Freezy (Chris Evans). Över tre årtionden dödar han antagligen runt 100, men om han var på det humöret, 250 personer, helt utan sin familjs vetskap.

Filmen är baserad på verkligheten och kanske har du sett de timmar av intervjuer med monstret Kuklinski som finns på youtube. Den kylan han visar där lyckas inte Michael Shannon på något sätt återskapa i filmen. Jag var också en av dem som hyllade Shannon, men efter att bland annat ha sett Premium Rush och denna, måste jag påstå att Shannon gått på myten av sig själv. Han spelar som han tror att vi vill se honom, mer än att han försöker göra passande porträtt i alla olika roller. Även om han inte heller är särskilt porträttlik ser han snygg ut i rollen i alla fall.

The Iceman, Ray Liotta

Att anlita ärrade ansikten som Shannon, Liotta och Robert Davi (Licence to Kill) gör ingen maffiafilm! Det gör inte heller en hästsvansad David Schwimmer i plyschdress eller helt felcastade Stephen Dorff (The Gate) som Kuklinskis bror. Chris Evans (The Avengers) nedsunkad till oigenkännlighet gör en hyfsad insats, medan jag inte alls fattade vad James Franco (Oz the Great and Powerful) gjorde i filmen överhuvudtaget (vilket i och för sig gäller i de flesta roller han väljer). I efterhand har jag dock förstått att han skulle haft Evans roll, men när han fick något bättre var han väl schysst och spelade sin standardknarkare en helg.

Filmbiografier är sällan intressanta. Om personens liv innehåller så få minnesvärda ögonblick att det är lagom för att fylla 100 minuter är den troligtvis inte tillräckligt intressant för att göra film om. En intressant persons liv, som jag ändå får påstå att Kuklinskis var, så blir det ofta väldigt episodiskt och sporadiskt. När det inte dödas får vi urtrista påklädda sexscener, gjorda så att amerikanerna ändå ska kunna ta med sina elvaåringar på lite vapenfilm med extra styckning. Glädjande för dessa kärnfamiljer så är våldet precis lagom grymt och realistiskt.

The Iceman, Chris Evans

Men sen var det tidsskildringen. Ariel Vromen är en dålig regissör som aldrig kommer göra en bra film, och då är det självklart svårt att lyckas skildra tre olika decennier på ett bra sätt. Kända skådespelare i olika stora polisonger är definitivt publikfrieri, men det är inte tillräckligt för att dölja att pengarna lagts på fel saker här. Byt ut en skådis mot en helt okänd och ge mellanskillnaden till en duktig scenograf nästa gång, så att något blir levande i filmen. Och med duktig scenograf menar jag inte nuvarande Nathan Amondson, mannen som designade Drive Angry och Tekken.

The Iceman, Michael Shannon

För övrigt är det inte omöjligt att någon lagts på is även på Noble Entertainment då menyerna endast finns på norska, danska och finska. Svensk undertext ska du dock kunna hitta ändå.

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.