The Hunter

Willem Dafoe jagar inte älg i Hälsingland. Nej, The Hunter är ingen remake på Jägarna. Här går han undercover på den fascinerande ön Tasmanien, utanför Australiens sydspets och jagar den utdöda tasmanska tigern (pungvarg). Ett djur som alltså existerat och även visas under svartvita arkivbilder i början av filmen, men vars sista ensamma individ mycket tragiskt dog ut i fångenskap runt 1936. Storleksmässigt kan den liknas vid en varg, fast med randig päls på bakkroppen. Och allt detta i en gåtfull äventyrsthriller som för många säkert kan bli långrandig, men med ett landskap vackert nog att skriva hem om.

The Hunter är regisserad av australiensaren Daniel Nettheim och baseras på en bok av Julia Leigh (författare, men även regissör till Sleeping Beauty). Martin David (Willem Dafoe) skickas till Tasmanien för att, under täckmantel, leta efter bevis på att den utdöda tasmanska tigern fortfarande existerar. Det finns nämligen de som hävdar att det möjligen kan existera sådana. Bevis alltså, för själva tigern är det ingen som sett sedan 1930-talet, eller? Är det bara en legend, en skröna, eller vill man helt enkelt inte berätta? Det är dess DNA som ett bioteknologiskt företag vill åt, för att använda i medicinskt syfte då detta anses ha ett enormt värde. Dels forskarmässigt med hopp om att bota sjukdomar eller till att skapa kaos, men kanske framförallt ekonomiskt för den som finner skatten, död eller levande.

Martin hamnar ute på vischan, där ödemarken bokstavligt talat väntar runt hörnet, med sitt gevär, datorn och kartor som främsta tillgångar för att nå framgång. Mellan sina långa exkursioner i fält bor han, inhyst i ett kyffe, hos hippiefamiljen bestående av en mamma och två barn, den lille Bike och den lite äldre Sass. Två speciella barn, varav en med ytterst profant språkbruk, som lider av att deras far varit spårlöst försvunnen i vildmarken en tid. Något som också satt svåra spår hos modern. Hela operationen är förstås topphemlig, Martin är där för att forska för ett universitet heter det och nyfikna barn kan vara svåra att hålla på avstånd. Sam Neill spelar Jack, en man som förutom att nästan se exakt likadan ut som han gör i Jurassic Park, ser till familjen och samtidigt andas lite ”vad tusan gör han där och vad vill han egentligen?”.

Martin David traskar runt i den till synes oändliga och skiftande terrängen, med stora öppna ytor, snåriga skogar, grottor och berg. Han letar spår, lägger ut snaror och fällor och verkar mest få tag på en och annan vallaby och tasmanska djävular, vilka han under sin täckmantel använder som förevändning för sin närvaro. Vår jägare jagar den tasmanska tigern lika mycket som han griper efter myten om den. Han behöver resultat att visa upp och tiden rinner ifrån honom. De lokala byfånarna, tillika biljardspelarna och skogsarbetarna, låter honom veta hur ovälkommen han är i trakten. Ingen sympati finns till övers för varken trädkramare eller invandrad arbetskraft, då de ses som hot mot arbetstillfällen för ortsbefolkningen. Stryk ska de dock ha, de som vågar sig dit.

Willem Dafoe är mycket bra i rollen som den allt mer desperate Martin David och det blir mycket ensamtid med honom i bild. Men även i samspelet med övriga, främst de två barnen i huset där han bor, fungerar hans skådespel perfekt. Pojken i huset är en knäpptyst liten karaktär med ledtrådar att dela ut till jägaren, vilket är ett ganska väl fungerande grepp, även om jag inte förstår hur och varför alla gånger. Dafoes ensamvarg ska vara en slags lönnmördare, men det märker man inte av, han känns ungefär lika mycket som Dr. Livingstone. Hans uppdrag är att finna det han kontrakterats för att bringa hem, men med tiden väcks aningar om att uppdragsgivarna mörkar väsentliga delar och inte heller ser hans föregångare ut att ha lyckats. Däremot har folk som sagt försvunnit uppe i bergen. Långsamt nystas några trådar upp, andra snoppas av och med en sparsam dialog färdas vi genom filmen i jakt på sanningar och en oundviklig frågeställning om moral.

Det är väldigt uppenbart att filmen är baserad på en bok. När kameran sveper över den perverst läckra vildmarken kan jag nästan ana en berättarröst i bakgrunden som läser upp miljöbeskrivningarna, skildrat ur Martin Davids synvinkel, direkt ur boken som jag själv inte läst. Mystiken runt området, hemligheter och det förmodat utrotade djuret ligger hela tiden klädsamt över historien, lika svävande som de vackra slöjorna av dansande dimma i dalgångarna. Fotot är ledigt en av filmens största behållningar och i sig en anledning till att se The Hunter, i synnerhet om man gillar vacker natur.

(Photo credit AFP/AFP/Getty Images)

Om man som jag, är en sann älskare av äventyrsfilm med fokus på naturen och dess mångfald av potentiella faror för huvudpersonerna, kan man inte bli annat än besviken på The Hunter. Ty av just detta blir det intet, eller inte mycket av. Men som en grann, halvflummig mysterythriller med lågt tempo står den sig bättre. När ett par scener känns malplacerade och plötsliga, förstår man att det som säkert fungerade bättre i bokform inte alltid gör sig lika bra på film, klumpigt insprängt i historien. Vad jag främst saknar i The Hunter, innan jag inser vad det i själva verket handlar om, är den där yttersta strapatsen. För just det ändamålet behöver man eventuellt en annan film. Trots det kan man kanske ändå få själslig pay-off på slutet. The Hunter var lite halvspännande, med en annorlunda sorglig och fängslande stämning i alla fall, det kan vara gott nog ibland.

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.