The Hunger Games

I en nära framtid tvingas varje år 24 ungdomar slåss för sina liv till endast en av dem överlever. Allt sänds på TV i en reality-show som kallas The Hunger Games. Det är en mörk framtid där majoriteten lider och förtrycks av den rika minoriteten, och det största förtrycket är detta futuristiska gladiatorspel där barn och ungdomar dödar andra barn och ungdomar.

Reality-TV visar redan idag upp många av mänsklighetens sämsta sidor, men det är ingenting mot den TV-händelse som The Hunger Games handlar om. I Nordamerikas framtid är det diktatur som gäller och den rika mäktiga minoriteten förtrycker den fattiga och underdåniga majoriteten. Varje år tvingas 12 distrikt skicka en ung man och en ung kvinna till hungerspelen där de strider tills alla utom en är döda. Allt sänds på TV. Den unga kvinnan Katniss anmäler sig frivillig för att rädda sin yngre syster men oddsen för att hon ska överleva är låga,  då några av motspelarna har tränat hela sitt liv för det här. Vi får sedan följa Katniss och de andra tävlande i deras träning och sedan under själva spelen.

Boken the Hunger Games har nått filmduken otroligt snabbt och hela franchisen är ett fenomen. Böckerna är en trilogi och film nummer två är planerad till 2013 och sedan är ytterligare två filmer planerade till 2014 och 2015. Tyvärr kommer inte Gary Ross (Pleasantville och Seabiscuit) att regissera eller jobba med manuset till dessa utan Francis Lawrence (I am Legend) tar över, vilken jag anser är en klart mindre intressant regissör. Jag hoppas att böckernas författarinna Suzanne Collins hjälper till med de kommande filmerna såsom hon gjort med denna. Böckerna har sålts i enorma mängder och filmen diskuterats på alla möjliga platser i tidningarna, inte bara kultursidorna. Är det ett luftslott, en väl genomförd hype eller något mer än så?

Det är ett tema vi sett tidigare i filmer som t.ex. The Running Man och Battle Royale, men då dessa filmer/böcker var tydligt riktade till en vuxen publik har vi i The Hunger Games istället böcker och filmer som huvudsakligen söker sin publik i de åldersgrupper som är som deltagarna i The Hunger Games – ungdomar. Boktrilogin och filmen verkar dock ha lyckats locka till sig en klart bredare publik än så och till viss del kan jag tycka att filmen förtjänar det. Det är hyfsat barnvänligt våld (usch vilken hemsk mening) med lite blod, men allvaret och det obehagliga att barn dödar barn som underhållning åt den styrande minoriteten slår igenom fullt tillräckligt. Det finns mycket som kan diskuteras och tolkas om filmens kritik mot Bush-eran, krig, ungdomars liv, media – många paralleller kan dras till vår tid och samhället vi lever i idag. Jag går inte in mycket på det i denna recension men den som vill läsa mer behöver bara söka lite på internet. Samtidigt finns det så klart olycklig kärlek i berättelsen , men till skillnad från andra filmer riktade till tonåringar får denna inte dominera.

Att en sådan här storfilm har lite logiska luckor och svaga moment i storyn är väl snarare regel än undantag. En av de större är när fem personer jagat upp en person i ett träd som inte har speciellt många skyddande grenar eller lövverk men ändå inte kan träffa denna person med en pilbåge på mindre än 10 meters avstånd. Sedan är ju själva premissen att vi har en hemsk tävling som TV-sänds med en jättepublik, men detta berörs knappt i filmen vilket jag tycker är konstig om man nu ska dra fram att boken/filmen är en kritik mot dagens mediala samhälle. Här känns det som att man kunnat gå längre och visat på hur samhället utelämnar de unga till TV/internet osv. Boken och filmen har rätt olika berättarstilar. I boken är det helt och hållet förstapersons-perspektivet ur Katniss upplevelser medan filmen är mer traditionellt berättad med flera berättelser och perspektiv som varvas. Det är rätt så lite bakgrundsmaterial i filmen. Den är väldigt mycket här och nu. Ibland hintas det om hur saker och ting blivit som de är men jag skulle nog velat ha mer information. Samtidigt förstår jag att om de varit för förklarande hade det minskat tolkningsutrymmet och möjligheterna att dra paralleller till dagens samhälle. Något som man kan göra på många plan.

Estetiken i filmen är nästan på kliché-nivå, men som sagt bara nästan. Det fungerar förvånansvärt bra. Till diktaturens arkitektur har man hämtat en hel del från Tyskland under nazisterna och deras poliser/vakter har vita dräkter à la vilken dystopisk framtidsvision om helst. Men en lite annorlunda twist är att de styrande är väldigt färgstarka och utsmyckade med hela färgskalan på rätt individuella sätt (tänk Prinsessan Padmes skruvade kusin) medan den stora fattiga massan är grå, trist och enhetlig. Tvärtom mot hur det brukar skildras.

Mitt största problem med filmen är sättet den är filmad på. Kameran är aldrig stilla eller har en lugn, stabil rörelse utan det är skakigt och det är ovanligt att kameran i ett klipp startar med det som ska vara centralt i bilden utan det behövs en initial rörelse för att fånga in personernas ansikten. Jag tyckte det var enormt irriterande och störande på ett sätt jag nog aldrig tidigare känt när jag sett en film. Det blir inte bättre av att det är mängder av klipp i varje scen. Jag tror inte något klipp genom hela filmen varar mer än några sekunder. Jag fick nästan lite åksjukekänsla.

Jag har inte nämnt skådespelarna alls. Det är nästan så jag glömt dem. Mycket beroende på att ingen gör bort sig och att det inte är en film som står eller faller på grund av sin ensemble. Det är budskapet och underhållningen som är det viktiga. I huvudrollen har vi Jennifer Lawrence och i viktiga biroller finner man både veteraner som Donald Sutherland, Woody Harrelson och nybörjare som Lenny Kravitz. Elizabeth Banks har man förfulat så det borde vara olagligt, men hon ser rätt kul ut.

Extramaterialet är av hög klass och framför allt är det en mängd dokumentärer om hur man gjorde film av boken. Regissören Gary Ross är den som pratar mest och han lyckas fånga intresset.

Även om jag har framfört viss kritik mot filmen är min slutrekommendation är att du bör se den. Det är den värd även om den kunnat varit ännu bättre.

About Roney Lundell

Sthlmare vars puls ökar av Anea, Bladerunner, Caol Ila, Dahlström, England, Fotboll, Gudfadern, Hammarby, iPhone, Japan, KISS, LittleBritain, MontyPython, NewYork, OldBoy, PulpFiction, Qi, Resor, Susanna, ToyStory, USA, Värme, Whisky, X-men, YoungOnes, Zzzz, Åka, Älska, Öl

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.