The house that Jack built

Fjolårets stora vattendelare bland filmkritikerna stod inte helt oväntat Lars von Triers senaste film, The house that Jack built, för. På världspremiären i Cannes lämnade ett flertal biobesökare filmen då de blev så illa berörda. Många har även vittnat om hur människor på visningar av filmen har blivit illamående och kräkts. Många kritiker har gått hårt åt mot filmen och den har bland annat kallats för ”den dummaste filmen om en seriemördare, i historien av dumma filmer om seriemördare”. Med allt detta i huvudet gick jag minst sagt in med skakiga ben på biografen draken för bevittna vad som kan röra upp sådana starka känslor.

Jack (Matt Dillion) är filmens huvudperson, han är en arkitekt och sedermera seriemördare. Vi tittare får aldrig veta speciellt mycket mer om Jacks bakgrund, den förblir ständigt hemlig då filmen presenteras ur hans perspektiv. Dessutom verkar han inte särskilt intresserad av att prata om sitt förflutna. I filmens början håller Jack en monolog, i monologen talar han direkt till oss tittare och förklarar filmens upplägg. Han berättar att filmen kommer att bestå av fem stycken slumpmässigt valda ”incidenter” som tillsammans sammanfattar hans seriemördande. Varje incident representerar ett mord och är cirka en halvtimme lång. Konceptet är välfunnet och framförallt mycket väl genomfört. Upplägget gör att historien aldrig står och trampar utan ständigt rör sig framåt, något som är skönt i en nästan två och en halvtimme lång film. Mellan incidenterna diskuterar Jack utanför bild med ”Verge” spelad av den nyligen bortgångne Bruno Ganz. Deras samtal är av varierande längd och innehåll, samtalen går mestadels ut på att reda ut varför Jack utfört de mord som han har begått. Under samtalen visas endast bilder föreställande de föremål eller händelseförlopp som de talar om, något som kan bli lite uttråkande om det håller på för länge men som kan bli en skön paus för återhämtning om det håller på lagom länge.

Bild på Jack från den första ”incidenten”.

Något som slår mig tidigt in i filmen är att det verkar skett ett stort missförstånd om vilken genre denna film tillhör. Detta är ingen skräckfilm, det är en svart komedi, och en bra sådan. De flesta av morden utförs faktiskt med en större portion humor än med skräck. En väldigt tacksam krydda för humorn i manuset är även att Jack lider av OCD, en sjukdom som ger han extrema tvångstankar om renlighet. Till följd av detta tvingar han ständigt sig själv att desinfektera de platser han begått mord på så han är 100% säker på att inget blodstänk lämnats kvar. Dialogen är även den stundtals mycket humoristiskt betonad, speciellt i ”incident 2” där dialogen nästan är Tarantino-artat rolig i partier.

Det är nog viktigt att gå in med rätt inställning till biografen när ni skall se denna film. Som tidigare nämnt förberedde jag mig på en absolut kalldusch i skräck. Något som med mina personliga preferenser i alla fall uteblev. Samtidigt som jag å ena sidan hävdar att detta är en svart komedi, snarare än en skräckfilm, hävdar jag samtidigt att ni kanske bör gå in med inställningen att det är en skräckfilm. Eftersom det är en väldigt grov svart komedi. Om du är känslig för grafiskt våld och lidande är detta nog inte rätt film för dig då den innehåller ett antal fruktansvärt brutala scener av typen; klippa av ankas simfot med tång, skenavrättning och vidrigast av alla, skära brösten av en kvinna.

Verge (Bruno Ganz) och Jack (Matt Dillion).

The House that Jack Built är en väldigt sadistisk film på alla sätt och vis. Den njuter av att visa upp det mänskliga lidandet och är inte det minsta rädd för att ge oss en intim bild av det. Väldigt många har blivit väldigt upprörda över filmens påstådda sexism, en kritik som jag mycket väl kan förstå då det endast är kvinnor som utsätts för morden och mannen som varelse ofta framställs som dominant. Filmen klarar sig dock ur det då den mer handlar om de djuriska, förtryckande och våldsamma instinkterna som män bär på. Men att visa en scen där bröst skärs av i närbild är att ta det hela ett steg för långt. Det är som att Lars von Trier likt ett provocerat och trotsigt barn ska bevisa för filmvärlden att han minsann kan göra en mycket grövre film än Antichrist, trots att den blev hårt kritiserad för sin påstådda grymhet.

Ifall realism är något du kräver i en film för att den ska falla dig i smaken ska du inte se den här. Hela filmen är egentligen byggd som en saga utan anknytning till den värld som vi är familjär vid. Den är dessutom full av övertydliga karaktärer och osannolika händelseutvecklingar. Allt det känns dock oftast berättigat och jag hade inte föredragit det på något som helst annat sätt. Filmens stora charm (om jag nu får uttrycka det så) uppstår i skevheten när en oerhört mörk berättelse om en psykiskt sjuk seriemördare berättas på ett skojfriskt och sagoliknande sätt. Filmen känns hela vägen in i slutet fullkomligt omöjlig att förutspå och en vet aldrig vad som väntar härnäst.

En skulle till och med kunna tolka filmen som en resumé av hela Lars von Triers regikarriär. Varje incident går nämligen utmärkt att applicera på någon av hans tidigare verk. T.ex. inträffar ett mirakel i incident 2, det skulle kunna referera till miraklet i Breaking the waves. I incident 4 skär Jack brösten av en kvinna, något som troligt skulle kunna referera till Lars tidigare film Antichrist, som handlar om just begränsande av kvinnans sexuellt betonade kroppsdelar. Enligt teorin skulle Lars alltså vara Jack och varje mord skulle representera varje film. Ifall detta endast är en teori av von Trier-fantaster eller ett faktum är något vi dock ej vet, inte än iallafall. Ifall detta skulle stämma skulle denna film mycket troligt kunna vara ett bokslut för hela Lars von Triers regikarriär och där med hans sista film. Något som jag både skulle sörja då jag håller Lars som en av vår tids skarpaste regissörer, men också respektera då denna film skulle vara ett värdigt och grandiost avslut på en fantastisk karriär.

The House that Jack built är inte en film för den känsliga eller lättstötta filmtittaren. Men om du uppskattar skräck, svart humor eller bara bra film tycker jag absolut du ska ge dig ut och se denna på bio. Filmen har svensk biopremiär om en vecka, 15:e Mars.

Fjolårets stora vattendelare bland filmkritikerna stod inte helt oväntat Lars von Triers senaste film, The house that Jack built, för. På världspremiären i Cannes lämnade ett flertal biobesökare filmen då de blev så illa berörda. Många har även vittnat om hur människor på visningar av filmen har blivit illamående och kräkts. Många kritiker har gått hårt åt mot filmen och den har bland annat kallats för ”den dummaste filmen om en seriemördare, i historien av dumma filmer om seriemördare”. Med allt detta i huvudet gick jag minst sagt in med skakiga ben på biografen draken för bevittna vad som kan…

Review Overview

Betyg

80

About Svante Håkansson

Jag är en 16-årig kille från Sala med lätt besatthet för alla film-boxar signerade Artificial Eye eller Criterion. Mitt största nöje på fritiden är att springa mellan biografer när det är filmfestival och att försöka se så många oscarsnominerade filmer som bara går.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com