The hitman’s bodyguard

(Idag prövar vi att recensera samma film två gånger. För ert beaktande) The Hitman’s bodyguard är en sådan film som hänger på stjärnornas karisma mer än regissör eller manusförfattare, som förlitar sig på att publiken har lika roligt som två högbetalda kändisar på jobb vid några flådiga turistmål. Av den anledningen är The hitman’s bodyguard bättre än vad den har rätt till att vara. Den är inte riktigt lika bra som Midnight Run – en kusin i fråga om handling och radarparsgnatande – och inte heller lika snärtig och stämningsfylld som Kiss Kiss Bang Bang – som är en en coolare faster.

Ryan Reynolds spelar Bryce, en före detta storfräsare till ”säkerhetskonsult” (livvakt) vars liv tar en rejäl dipp efter att han förlorat en klient. Samuel L. Jackson, som Darius Kincaid, är en proffessionell lönnmördare. Den förre får i uppdrag att frakta den senare till internationella brottsdomstolen i Haag, detta för att kunna vittna mot en före detta vitrysk president på väg att gå fri för sina brott mot de mänskliga rättigheterna. Från England till Nederländerna går deras resa med mördare hack i hälarna och diverse polisiära organisationer (filmskaparna verkar finna en outtömlig glädje i att få hacka på Interpol av någon anledning). Slutresultatet är en actionkomedi som är värd båda sidor av namnet. Reynolds gör sin paradroll (förutom Deadpool) som beklämd och härjad actionhjälte och Jackson är bättre än han har varit på länge, som den känslosamme och ironiskt nog varme iskalla mördaren med ”lätt 250” mord på sitt samvete. Tillsammans med ett underhållande parodierande soundtrack går de förutsägbart från dödsfiender till att tolerera varandras egenheter: Kincaid lär Brice att slappna av, Brice lär Kincaid att sätta på sig säkerhetsbältet.

The Hitman’s bodyguard levererar action i högt tempo och roliga och citerbara repliker. När det kommer till patoset är det en annan fråga. Man (det vill säga dem: filmskaparna) vill ibland ifrågasätta bägge karaktärernas motiveringar och varken lönnmördaren eller livvakten går här fria från obekväma frågeställningar. Att frågorna faktiskt ställs är ett tecken på att viljan funnits att utveckla karaktärerna och visa upp ett samvete. När det kommer till vårdslösa biljakter där möjligtvis tjogtals oskyldiga mejas ner – för att inte nämna sista fjärdedelens eldhav – blir det däremot knepigare, och även med tanke på filmens flyktiga medkänsla för den vitryska diktaturens offer. Det fanns alltså plats för att spekulera runt moral etc. men aldrig för att följa tråden helt ut. Man (vi) kan även om Elodie Yungs ex-flickvän som går från kapabel beslutsfattare till sitta-där-och-vänta-på-kärleksförklaringen-och-bli-räddad-flickvän. Desto roligare är Salma Hayeks stenhårda hustru till Darius som stjäl varje scen hon är med i utan att göra mer än att sitta i yogaställningar och svära. Det finns helt enkelt väldigt mycket potential i The hitman’s bodyguard som väldigt ofta utnyttjas men inte alltid, men det är tillräckligt, det är mer än tillräckligt. Under sluttexterna satt undertecknad och tänkte att detta kanske, kanske är en klassiker i danande? I vart fall, den sortens klassiker som du om tjugo år kommer att ha sett tio gånger på tv, sent en fredagskväll. Med popcorn.

(Idag prövar vi att recensera samma film två gånger. För ert beaktande) The Hitman’s bodyguard är en sådan film som hänger på stjärnornas karisma mer än regissör eller manusförfattare, som förlitar sig på att publiken har lika roligt som två högbetalda kändisar på jobb vid några flådiga turistmål. Av den anledningen är The hitman's bodyguard bättre än vad den har rätt till att vara. Den är inte riktigt lika bra som Midnight Run – en kusin i fråga om handling och radarparsgnatande – och inte heller lika snärtig och stämningsfylld som Kiss Kiss Bang Bang – som är en en…

Review Overview

Betyg

60

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.