The Hateful Eight

Med facit i hand, kan man knappast hävda annat än att den självutnämnde videonörden Quentin Tarantino fullkomligen ägde 1990-talet, och med The Hateful Eight (tidigare recenserad härFilmfenix av Angela Ljungkvist och Pär Wirdfors) återvänder han till westerngenren som senast besöktes i Django Unchained 2013 – men denna gång i omstöpning i form av ett nervigt kammarspel som ekar ända tillbaka till debuten Reservoir Dogs från 1992.

hateful-eight-tarantino-trailer-screencaps-20

Inbördeskriget är slut – men bitterheten mellan nord och syd, mellan svarta och vita – klänger sig kvar. Prisjägaren och krigsveteranen major Warren (Samuel L Jackson), strandad i den vinterbistra ödemarken i Wyoming, stoppar en diligens och får efter vissa förhandlingar lift med konkurrenten John ”The Hangman” Ruth (Kurt Russell) som ska leverera sin fånge Daisy Domerque (Jennifer Jason Leigh) till staden Red Rock för – just det – hängning. Som på beställning dyker ännu en ful fisk upp – den snacksalige utbrytarsoldaten och fullfjättrade rasisten Chris Mannix (Walton Goggins) som påstår sig att vara Red Rocks nye sheriff.

En elakartad snöstorm tvingar den udda kvartetten att stanna vid det avlägsna Minnies Magasin, där de möts av en brokig samling andra män, som visar sig vara allt annat än pålitliga i de nyanländas ögon. Man kan snabbt misstänka att åtminstone en av dessa inte är den han utger sig för att vara – med andra upplagt för diverse bråk och konfrontationer. Därefter får vi följa de händelser som leder fram till filmens brutala klimax. Classic Tarantino-style – eller?!

hateful-eight-tarantino-trailer-screencaps-25

Om klassikern Pulp Fiction från 1994 hade försoning som tema så kör Tarantino på i The Hateful Eight med möjligen sitt råaste spår hittills. Åtta högst osympatiska individer – dock inte utan en viss heder – i ett slutet rum där hämnden, hatet och bultande motsättningar inom det amerikanska samhället regerar. Liksom alltid med Tarantino är filmen mycket skickligt berättad med minnesvärda scener, repliker och en listigt uttänkt intrig som utvecklar sig i närmast perfekt tempo. Att detta är Tarantinos hittills längsta film märks inte av överhuvudtaget. The Hateful Eight landar på imponerande längden 176 minuter, med sex bonusminuter om man – som jag gjorde – såg 70 mm-kopian på Rigoletto i Stockholm (dessa finns alltså inte med på denna bluray-utgåva).

I sedvanlig tradition stryker Tarantino inte medhårs för fem öre, utan fortsätter reta gallfeber på konservativa finsmakare (läs: töntar) – som sannolikt sätter kaffet i vrångstrupen av saker som högfrekvent nyttjande av n-ordet, eller frossandet i gore och våld när den beryktade skiten träffar fläkten.

hateful-eight-tarantino-trailer-screencaps-28

Men bakom varje avskyvärd handling som visas, finns förstås en cineastisk tanke och en mening. Oavsett om vi befinner oss i en snöstorm, eller i en trång diligens, så väljer Tarantino ord och handlingar med en sådan precisionskänsla att vi hela tiden får mängder med information om rollfigurernas personligheter oavsett hur banala deras repliker verkar. The Hateful Eight är i sanning en stämningarnas film – lika delar mordgåta som undergångsdrama som – faktiskt – för tankarna till den febriga 80-talsklassikern The Thing (som Tarantino också själv uttalat som främsta inspirationskällan till filmen).

Som alltid med Tarantino är resan The Hateful Eight bjuder oss på rena himmelriket för en filmfan, inte nog med att den är den elfte filmen någonsin att vara filmad i formatet 70 mm Ultra Panavision – han han valt att för första gången någonsin att primärt köra med originalfilmmusik, komponerad av ingen mindre än självaste Ennio Morricone – som inte behöver en direkt närmare presentation (hans första western på 40 år dessutom – notera att han också gjorde originalmusiken till redan nämnda The Thing).

hateful-eight-tarantino-trailer-screencaps-27

Teknikaliteter till trots, så är och förblir The Hateful Eight en skådisarnas film. Samuel L Jackson och Kurt Russel (The Thing – igen!) närmar sig båda det respektabla 70-strecket, men är fullkomligt gjutna i sina rollfigurer och en ren fröjd att se. Den ännu äldre Bruce Dern (som skymtades till i Django Unchained för ett ögonblick) visar upp ett sannerligen skickligt återhållsamt skådespeleri utan yviga gester, och Tarantino-stammisarna Michael Madsen och Tim Roth är som alltid lika pålitliga under rätt regi, även om man för en stund får intrycket att Roth spelar en roll som Christoph Waltz valde att tacka nej till (Tarantino har dock förnekat detta) – men den känslan lämnar skyndsamt skeppet och man köper även denna prestation. Walton Goggins är också helt lysande som pratkvarnen Mannix.

Oscarsnomineringen gick dock till den enda kvinnan i filmen, Jennifer Jason Leigh, som också faller i en egen kategori – hon är enastående genomvidrig som den mordiske banditdrottningen Daisy Domerque. Nomineringen var väl motiverad, för sanning är att utan Leighs prestation hade The Hateful Eight varit en något svagare filmupplevelse, övriga skådisar till trots. Sällan har det varit så starka rolltolkningar i en och samma film som denna. Samtliga går verkligen på högvarv, precis hela tiden.

hateful-eight-tarantino-trailer-screencaps-54

Blurayutgåvan levererar bild och ljudmässigt över alla förväntningar, med 2.76:1 och 5.1 DTS-HD MA i ren referenskvalitet, men extramaterialet är liksom många andra svenska Tarantino-utgåvor – riktigt torftigt – alltså verkligt torftigt! En kort featurette från bakom kulisserna och om 70 mm-formatet men sedan inget mer – trots att man väljer att lansera filmen som en 2-disc-utgåva som vid första anblicken iallafall fick mig att höja ögonbrynen och trissa upp förväntningarna. Skamligt!

För egen del skulle jag kunna lyssna i princip hur länge som helst på intervjuer från samtliga inblandande i produktionen, då så många färgstarka individer bidrar till detta verk – men detta har man inte alltså bemödat sig göra för oss fantaster som hungrar. Snedtänkt, milt sagt.

hateful-eight-tarantino-trailer-screencaps-53-1

The Hateful Eight är sannerligen inte en film för alla, och tur är väl det. Brutal, rolig, slug – och så inkorrekt i alla sammanhang att man bara kan hylla hjärnan som kokat ihop det hela och hans våghalsiga finansiärer som väljer att satsa fullhjärtat på vad man kanske trodde var en utdöende filmgenre. Tarantino behärskar sin självmedvetna übernördiga stil så totalt att det slår gnistor om filmen genom alla dess sluga vändningar och överraskningar.

Efter att ha sett om hans hittills längsta film – nu i hemmabioformatet – med samma förtjusning efter andra titten, kan jag inte annat än att kapitulera ännu en gång för en verkligt skicklig filmskapare som liksom skådisarna han castar – likt vin bara tycks bli bättre med åren. Blurayutgåvan är briljant i bild och ljud,  men extramaterialet är en riktig besvikelse. Hur som helst är detta en rejäl filmfest som har sin naturliga plats i samlingen – full pott därför till The Hateful Eight och hatten av ännu en gång för Tarantino. Ytterligare en – i alla avseenden – kompromisslös fullträff från av de mest särpräglade begåvningarna från 90-talet. Tarantinos lekstuga levererar även i dagar som dessa.

Med facit i hand, kan man knappast hävda annat än att den självutnämnde videonörden Quentin Tarantino fullkomligen ägde 1990-talet, och med The Hateful Eight (tidigare recenserad här på Filmfenix av Angela Ljungkvist och Pär Wirdfors) återvänder han till westerngenren som senast besöktes i Django Unchained 2013 - men denna gång i omstöpning i form av ett nervigt kammarspel som ekar ända tillbaka till debuten Reservoir Dogs från 1992. Inbördeskriget är slut - men bitterheten mellan nord och syd, mellan svarta och vita - klänger sig kvar. Prisjägaren och krigsveteranen major Warren (Samuel L Jackson), strandad i den vinterbistra ödemarken i Wyoming, stoppar en diligens och får…

Review Overview

Betyg

100

About Claes Lindman

Claes Lindman
En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com