The Great Gatsby

Sprakande filmatisering av F. Scott Fitzgeralds klassiska roman som inte alls var så dålig som jag trodde den skulle vara. Därmed inte sagt att den är speciellt bra.

The Great Gatsby  01

Vem är egentligen den hemlighetsfulla Gatsby (Leonardo DiCaprio – The Departed) som arrangerar storslagna fester i 1920-talets New York? Hans granne Nick Carraway (Tobey Maguire – Deconstructing Harry) blir nyfiken och intresset tycks vara ömsesidigt. Det verkar som om Nicks kusin Daisy Buchanan (Carey Mulligan – Drive) kan vara nyckeln till gåtan.

Baz Luhrmann är ingen stor favorit hos mig och jag var orolig att The Great Gatsby skulle visa sig vara lika plågsam att ta sig igenom som en annan filmatisering av en klassiker, den vedervärdiga Anna Karenina, men oron kom på skam direkt. Det här är en betydligt bättre film på alla nivåer. Bildspråket som Luhrmann gjort till sitt är perfekt för att skildra någon slags förskönad minnesbild av det tidiga 20-talet genom ett meskalinrus. Inledningen, där vi följer med på vad som verkar vara en evig fest helt utan begränsningar, är hänförande och inte alls lika utmattande som det hade kunnat bli. Förmodligen hade det fungerat ännu bättre på bio än hemma i tv-soffan, men det har ändå den där medryckande känslan som får en att vilja hamna på liknande fester själv. Den största nageln i ögat är väl egentligen Maguire som känns tunn i en viktig, men hopplös, roll som filmens berättare. Tyvärr är han med i nästan varenda scen.

The Great Gatsby 04

När konfettin väl landat och champagnen är uppdrucken ska filmen fortsätta med en trevande kärlekshistoria mellan DiCaprio och Mulligan. Hur trygga och karismatiska skådespelare de än må vara blir det väldigt ointressant att precis som Maguire stå bredvid och tjuvkika, när de upplever något som förmodligen är alldeles fantastiskt för dem. Filmens fernissa och självsäkra ytlighet är omöjlig att tränga igenom för att faktiskt involvera sig i karaktärerna. Istället sitter jag och vill se mer av Jordan Baker (en obeskrivligt cool Elizabeth Debicki), en kvinnlig stjärngolfare och något slags sällskap åt Maguires karaktär, som trots alldeles för lite tid på duken är den enda som på allvar fångar mitt intresse. Värd att nämnas är även den visuellt slående delen av New York som mest verkar bestå av kol, och de olycksbådande ögonen som förmodligen ser allt från en reklamskylt. Luhrmann må ha många idéer, varav de flesta är lite sisådär, men ibland prickar han verkligen rätt med bilderna.

The Great Gatsby  03

I en ganska otäck scen där två män i princip grälar om vem det är som äger en kvinna, växlar The Great Gatsby in på ett mörkare spår. Helt plötsligt finns det inte längre något sus eller dus eller glamour och snart kommer även ond, bråd död in i handlingen. Här lyckas den även så sakta fånga mitt intresse igen. Det är höst vid den luxuösa villan, det börjar bli dags att tömma poolen för säsongen och man känner att ett lyckligt slut inte är att räkna med. Hela den dystra domedagskänslan är härlig att åka med på och blir en fin kontrast mot den extremt sorglösa inledningen. I slutet förklarar den även någorlunda vad hela fascinationen kring titelkaraktären egentligen grundade sig i, och även om den aldrig riktigt lyckas övertyga mig om Gatsbys storhet så kanske det ändå inte var en dum idé med att låta filmen återberättas? Om ändå bara någon annan än stackars Tobey Maguire hade varit den som berättat.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com