The Fire Within (The Criterion Collection)

En film om franska intellektuella och konstnärssjälar som dividerar kring vad som gör livet värt att leva. Allestädes närvarande svävar hela tiden tanken på självmord. Tungsint och dystert, men väldigt fängslande.

När Alain närmar slutet på sin behandling för alkoholism på ett hem i Versailles drabbar verkligheten honom hårdare för var dag som går. Meningslösheten, tomheten och känslan av att inte passa in i denna värld fyller dagarna tills han inte längre står ut. Det enda rimliga beslutet är att ta livet av sig, men först en dag ute i livet, närmare bestämt i Paris, för träffa gamla bekanta och minnas det liv han en gång levde.

På gatorna hamnar han i den ena konversationen efter den andra. Han ramlar in på caféer där han stöter på bekanta som minns honom från tiden då han var ständigt berusad. Han får frågor om han funderar på att flytta tillbaka till New York, där en fru han inte pratat med på över ett halvår, men även en älskarinna. Allting genomsyras av en avundsjuka från Alain riktat mot människor han träffar på eftersom de tycks se något i världen som han inte gör, samtidigt som han inte kan låta bli att förakta dem för att deras simpla och mediokra tillvaro som de uppenbarligen måste vara korkade för att stå ut med. En kärvare, pratigare och mindre tillrättalagd föregångare till hyggliga A Single Man som kom häromåret.

The Fire Within eller Le feu follet, i regi av Louis Malle, kom som en del i den franska ny vågen av filmer under senare delen av 50- och första halvan av 60-talet. Det märks att det kreativa filmklimatet var väldigt tillåtande, även om denna undviker de ganska extrema stilistiska övningarna som exempelvis samtida Jean-Luc Godard gärna frossade i. Malle höll sig på behörigt avstånd från de mer typiska regissörerna i rörelsen och brukar ofta räknas utanför den, åtminstone till viss del. The Fire Within är enkelt men effektivt fotad, där innehållet i dialogen tillsammans med Maurice Ronet skådespel i rollen som Alain får all uppmärksamhet, även om de ständiga gatuscenerna i ett livligt Paris pockar på uppmärksamheten lite försiktigt i bakgrunden.

Ronet är tveklöst fantastisk i huvudrollen. Att spela en plågad man med självmordstankar som vandrar runt i en stad borde lätt kunna bli en studie i teatrala poser med olyckliga hundögon, men jag tycker tonen sitter perfekt. Han ser snarare tom än ångestriden ut, utan att det blir överdrivet. Utan en så säker huvudrollsinnehavare hade det aldrig fungerat, då han är med i princip varenda scen och har väldigt mycket existentiella funderingar att leverera. Egentligen skulle det här kunna vara en av de där klassiska skådespelarinsatserna som alla pratar om, men förmodligen är filmen lite för knepig och Frankrike lite för långt från Hollywood för att få den uppmärksamheten. Eller så är Ronet helt enkelt inte tillräckligt fotogenisk.

Kanske krävs det att man själv funderat på samma saker och åtminstone tangerat de känslor Alain gör, för att The Fire Within ska fungera på en. Hos mig gick det hem och jag sög i mig samtalen som en svamp. Man kan säkert uppleva den som extremt deprimerande och jag kan knappast tänka mig att stämningen var på topp hos biopubliken som vandrade ut i natten efter att ha sett denna, men det finns alltid något trösterikt i när någon sätter ord på tankegångar man själv haft. Gärna när det görs välformulerat och snyggt i en film som denna. Jag gillar även hur ett så pass tabubelagt ämne som självmord behandlas så självklart, helt utan moraliska pekpinnar eller budskap om att livet alltid är värt att leva. Det här är krass och brysk verklighet för en djupt deprimerad man, helt utan förenklingar eller publikfrieri.

Samtidigt blir det så mycket information, så mycket grubblerier och diskussioner att det nästan är omöjligt att ta in allt på en gång. Det krävs definitivt fler än en titt för att allt ska falla på plats, men det är den nog värd. Däremot kanske det inte är filmen jag kommer se om inom den omedelbara framtiden, då den kräver att man är på rätt humör och har energin att koncentrera sig lite mer än vad man vanligtvis gör.

Criterion presenterar en utgåva som kanske inte kommer vara kronjuvelen i deras samling. Visserligen finns det inte mycket att klaga på vad gäller överföringen, men inget av extramaterialet lyckades väcka mitt intresse överdrivet mycket. Intervjuer faller mig sällan på läppen och dokumentären kändes formlös. Däremot är filmen definitivt tillräckligt bra för att motivera ett köp, oavsett vilket extra lull-lull som erbjuds.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com