The Expendables 2

När jag gick mellanstadiet och var lite lagom uppspelt efter att ha sett Predator, Red Scorpion, Cobra eller vad det nu kan ha varit, så fantiserade jag om en film med Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone i någon slags ensembleaction. Handlingen skulle vara så enkel som möjligt, som att exempelvis storma en bas belägen i djungeln eller något i den stilen. Det skulle dröja drygt 20 år innan jag fick se min önskan gå i uppfyllelse.

Föregångaren till The Expendables 2 tyckte jag var en riktigt trist historia. Det blev aldrig den basala underhållningsaction det borde kunnat bli med tanke på att Stallone finjusterat regikunskaperna inom genren med den relativt lyckade Rambo några år tidigare. Tyvärr blev det stelt, trist och fult, då man slarvade bort alla förutsättningar som fanns att tillfredsställa en publik som törstade efter något 80-talsnostalgiskt. Dock fick man grönt ljus till en uppföljare och chansen fanns att ställa allt tillrätta. Nu behövde ju inte Arnold tänka på sitt rykte som guvernör…

Här låter man enkelheten råda. Efter ett snabb avklarat uppdrag som sätter tonen, hamnar grabbarna grus i ett bakhåll när de ska återgälda en gentjänst åt Mr. Church. Snart handlar det inte bara om att tjäna pengar och göra rätt för sig, utan nu står även hämnd på agendan. En lömsk legoknekt har hittat undanstuvat plutonium som inte bara är snuskigt värdefullt, utan det kan helt och hållet ställa världens maktbalans på ända.

För att denna film ska komma i närheten av att fungera krävs det också att jag ser den som den film jag ville ha i mellanstadiet, med ungefär de ögon jag skulle sett den med då. Åtminstone när det gäller att plocka ut det som fungerar. Det blir en ganska rak uppdragsfilm, kryddad med en liten personlig vendetta av standardformat, som påminner lite om något avsnitt ur Airwolf. Man renodlar och förlitar sig på att det som fungerade i Rambo II i någon mån fortfarande borde fungera – och det gör det. Rappt underhållningsvåld med kantiga machomän som bär på stora vapen och grymtar trubbiga repliker. Det är egentligen fullt tillräckligt för att döda drygt 90 minuter en fredagskväll efter en stressig vecka på jobbet.

Till skillnad från föregångaren krånglar man inte till det, utan det blir ett naturligt driv i handlingen, med några kortare kisspauser för lite karaktärsmorrande. Referenser till de iblandades tidigare filmer är man verkligen inte blyg med, på gott och ont. Det blir ungefär lika ofta pinsamt som småroligt, och det faktum att man låter Dolph Lundgrens karaktär vara ingenjör inom kemi, precis som vår kära nationalklenod är i verkligheten, fungerade faktiskt. En sådan här film måste ha glimten i ögat och även om det ibland råkar komma ut en tår också, kändes distansen helt rätt. Återigen så hade nog mitt förpubertala jag skrattat tills jag kiknade.

Tyvärr så är vissa saker mindre lyckade. För det första ser filmen fördjävlig ut visuellt, något som inte direkt blir bättre av Nobles sunkiga Blu-ray, men ofta känns skådespelare inklippta när de inte är det eller som att de rör sig i en syntetisk värld likt den i Star Wars: Episode II – Attack of the Clones. Färgskalor och bildsutnitt är fruktansvärt fula, något som definitivt inte blir bättre när undermåliga datoreffekter ska slabbas in. Kanske är det ett medvetet och konstnärligt val, men jag gillar verkligen inte att allt blod konstruerats med hjälp av fumlig CGI. När man låter huvuden explodera som vattenballonger tappar det all potentiell effekt om det bara ser ut som ett dataspel med några år på nacken. Faktum är att The Expendables 2, på grund av det, inte alls känns så våldsam som jag tror att den egentligen vill göra.

Att klämma in så många stora, till viss del halvt om halvt mumifierade, actionskådespelare i samma film kan bli problematiskt när de ska knuffas om utrymme, även det fungerar bättre här än i första installationen. Stallone och Statham är radarparet som tillåts ta störst plats, medan övriga spelar andrafiol på ett tacksamt vis. När man mot slutet även låter Bruce Willis, Chuck Norris och framförallt självaste Arnold rocka loss ordentligt med allehanda skjutvapen på en flygplats tycker jag filmen lyfter ett litet snäpp, även om det känns som en 10-årings actionfantasi. En hel del replikskiften må vara direkt pinsamt fjantiga, men det gör å andra sidan inte så mycket. Det blir lite som att titta på en fyrverkerishow där handling eller dramaturgi inte spelar så stor roll. Tar man det för vad det är så blir det ganska underhållande.

Bortser man från att bildkvaliteten inte riktigt håller måttet och att ljudspåret kanske kunde ha lite mer fingertoppskänsla, är man ganska generös, men kanske kan extramaterialet stilla besvikelsen. Här hittar vi ett kommentarspår med regissören Simon West, samt en handfull featurettes som faktiskt är ganska kul att titta på. Naturligtvis bjuds vi även på borttagna scener samt lite annat bus. Jag är inte nöjd med utgåvan egentligen, men filmen var kanske något snäpp bättre än vad jag förväntat mig. Glöm bara inte att slå om hjärnan till ett mindre nogräknat, okritiskt och lätt nostalgiskt läge.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.