The Elementary Particles

Tysk film har en tendens att vara ganska bra, tycker jag, även om jag nog tror att det beror på en viss sållningsprocess före att filmerna blir tillgängliga i Sverige. The Elementary Particles (den heter så på Netflix, men andra titlar är t.ex. Atomised eller Elementarpartiklarna) var ett tyskt drama som jag hade haft i kikaren länge innan jag plötsligt såg att det dök upp på Netflix. I veckan blev filmen äntligen sedd, och den föll mig på läppen, vilket färre och färre filmer gör efterhand, så till den grad att jag tyckte det var motiverat att dela med mig.

Kortfattat handlar filmen om två bröder och deras kvinnors sexliv mot en bakgrund av matematik blandat med hippiekollektiv, fyllda av mer eller mindre nakna kvinnor. Om man tycker det verkar tråkigt kan man sluta läsa nu.

Den ene brodern, Michael (Christian Ulmen), är ett absolut matematikgeni som är dyrkad av hela vetenskapen, och han arbetar, mestadels utanför skärmen, på att hitta mönster i DNA-sekvenser med målet att uppfinna sex-fri reproduktion. Föga överraskande är han inte någon Casanova. Istället utvecklar han ett fantastiskt gulligt förhållande med kanske den enda kvinnan han någonsin har varit intresserad av, uppväxtkompisen Annabelle (Franka Potente). Det visar sig att hon har sina helt egna problem med män (och kvinnor), och de problemen verkar av en lycklig slump egentligen grunda sig på att hon mäter alla mot en standard satt av en av världens intelligentaste män, som alltså är Michael. Deras historia är intressant, och man skulle till och med önska att man hade fått se mer av den.

Mycket av fokus i filmen handlar nämligen på den andre brodern, Bruno (Moritz Bleibtreu). Han är den som lidit mest under uppväxten av den hippie-artade moderns kanske alltför öppna sexualitet. Om jag får göra en egen psykologisk bedömning så lider han även ganska mycket av att vara en idiot. Det är svårt att sympatisera med Bruno, och det är nog inte meningen att man ska göra det heller i början av filmen, där han  inleder med att vara en rasistisk lärare som våldtar en av sina unga kvinnliga elevers uppsatser. Men det går inte att komma ifrån att han gör intressanta saker, och att det är han som håller filmen igång. Efterhand som han faktiskt gör det rätta och lämnar (blir lämnad av?) sin familj, för att börja ta tag i sina privata trauman genom smått okonventionella metoder, så blir det lättare att heja på honom. Dessutom så håller sig filmen intressant med engagerande kvinnliga roller och genom att låta både Bruno och Michael ibland lyckas med taffliga förförelseförsök som man är van vid att antihjältar misslyckas med.

Styrkan i filmen är karaktärerna, vilket är paradoxalt, eftersom de egentligen bara är tomma skal och klichéer, men de blir många innan man har nått till slutet, och man vill ändå veta hur det går för dem alla, till och med läkaren med stenansiktet på psykakuten. Alla biroller är fyllda med löjligt snygga människor, vilket åtminstone för mig framstod som ett billigt trick för att hålla fokus på det kittlande; jag har varit i Tyskland, och det här påminde mer om a galaxy far far away. Men det fungerade ju, så en eloge till regissören Oskar Roehler.

Filmen sparkar in dörrar som borde vara öppna men inte verkar vara det, angående sexuell frustration och relevansen av balans på den fronten. Istället för att försöka vara smakfull med ett så uppenbart budskap slår regissören, eller kanske bok-författaren Michel Houellebecq, på med storsläggan ibland, vilket i min bedömning är utmärkt svart humor. Om man läser lite om filmen så kan man se att inte alla håller med. Den har fått ganska medelmåttig kritik. Det finns många giltiga anledningar till att inte gilla den här filmen, till exempel så lider den av lite olycklig tillbakablick-till-ungdomen-seghet i starten, den kan också förefalla lite pretentiös om man inte uppskattar humor, och som sagt är huvudpersonerna lite svåra att heja på i vissa lägen. Men filmen som sådan är inte det minsta dålig, och de överdrivet hatiska recensioner jag snubblade över (”Embarrasingly awful”. / The Guardian) får mig bara att undra om recensenten kanske inte lider lite av samma problem som huvudbrodern Bruno.

Det här var ett bra, brutaltyskt små-ångande drama, som även passerade flickväntestet med beröm godkänt.

Eftersom jag såg filmen på Netflix blir jag även tvungen att påpeka att den svenska texten krävde en viss fantasifullhet hos tittaren för att man skulle vara med på noterna. Det höll faktiskt på att dra ned filmen för mig några gånger, tills jag listade ut vad det nog egentligen borde ha stått.

About Jonas Ostby

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.