The Discreet Charm of the Bourgeoisie

En smått genialisk titel på en film som är svår att bli klok på, men aldrig blir svår att ta sig genom. Se däremot till att inte vara hungrig då du bänkar dig, då oförmågan att komma till skott med måltider i filmen förmodligen kommer driva dig till vansinne.

discreet_charm_of_the_bourgeoisie3 (1)Jaha. Det finns inte så mycket handling att beskriva, men det kretsar kring tre medelålders par som förefaller vara förmögna och som ständigt blir avbrutna i sina försök att äta mat tillsammans. Scener övergår i vad som verkar vara drömmar, eller om det är drömmar som övergår i scener. Tonen är lättsam och flera av händelserna är egentligen roliga, men jag har fullt upp med att klia mig i huvudet istället för att skratta. Varför heter landet Miranda? Varför dyker det upp militärer? Varför strosar de fram längs en landsväg?

Efter att ha fallit pladask för That Obscure Object of Desire väntade jag mig något liknande, fast än mer överlastat med syrligheter riktade mot borgarklassen och kyrkan. Till viss del får jag väl även precis det, då Buñuel inte sparar på krutet i sin ganska kärleksfulla kritik, men det här är betydligt svårare att få någon riktig rätsida på. Tematiken är inte glasklar precis. Å andra sidan gör det kanske inte så mycket med tanke på hur många idéer som rymts inom loppet av 100 minuter och vilket öga för filmiskt berättande som Buñuel visar upp.

The Discreet Charm of the...11En präst dyker upp hemma hos ett av paren och vill ha arbete som trädgårdsmästare, bara i det kan man läsa in hur mycket symbolik som helst om man är på det humöret. Att de sedan inte tror honom förrän han svidar tillbaka till prästkappan går att tolka väldigt fritt. Eller att diplomaten håvar in storkovan på att smuggla knark tack vare sin status i samhället. Eller hur en av mardrömmarna går från ännu en av de många avbrutna middagarna, till att visa sig vara en del av en pjäs inför en buande publik, för att slutligen visa sig vara ytterligare en mardröm där de inte kan minnas sina repliker. Vid två tillfällen dyker en sorgsen ung soldat upp och berättar om sina Bergman-osande mardrömmar inför de artigt lyssnande paren. Det låter knäppt och omöjligt att följa med i, men det finns ett smidigt flöde där ingenting känns konstruerat, som gör att man mer än gärna bara åker med.

Jag blir inte riktigt hänförd, fast än jag skulle vilja. Även om jag uppskattar lite förlöjligande av borgarklassen alla dagar i veckan blir det ingen härlig samklang som i That Obscure Object of Desire där tematiken kändes klockren. Förmodligen är The Discreet Charm of the Bourgeoisie en film som vinner på att ses fler än en gång, så jag väljer något av ett alibibetyg och hoppas ni kan förlåta min feghet. Förhoppningsvis hittar jag tid och lust att se den igen någon gång snart och då är det inte omöjligt att den sveper med mig eller blir så rolig som den nog egentligen kan vara. Tills dess nöjer jag mig med att konstatera hur fantasifull och skicklig den är.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.