The Decameron

Pier Paolo Pasolini drömde om en verklighet som han bara läst om och sett i målningar. Han tyckte att han upplevt den i sitt förflutna på den italienska landsbygden några decenier tidigare, men på 50- och 60-talet blev hela västvärlden alltmer påverkad av kapitalismen och han ville presentera en mer livsbejakande och oskyldig syn på människan än den som TV och tidningar ville trycka på medborgarna. För att återskapa den verklighet han trodde han upplevt använde han några av de klassiska italienska berättelserna i Giovanni Boccaccios novellsamling Decamerone från 1300-talet. Det kom att bli första delen i hans Livstrilogi där The Canterbury Tales och Tusen och en natt utgör de sista två tredjedelarna.

Filmen är fragmentariskt berättad och uppdelad i två delar. Den första delen har ett mord som ramberättelse och i den andra är det Pasolini själv som knyter ihop historierna i rollen som konstnär. Berättelserna som dyker upp i de båda delarna handlar ofta om förbjuden kärlek och sex.

Gemensamt för nästan alla berättelserna är föraktet för auktoriteter. Man kan nästan se framför sig hur människorna på medeltiden satt och berättade historierna för varandra när prästerna, makarna och föräldrarna inte kunde höra för att kunna skratta åt hur människorna i sagorna kunde komma undan. Första delens mördare lyckas till exempel bli helgonförklarad på sin dödsbädd; den enda scenen jag skrattade åt eftersom prästen blir rörd till tårar av mördarens bekännelse om hur han spottat i en kyrka. För det mesta blir det dock lite hackigt. Historierna avslutas plötsligt, saknar avrundning och plötsligt är man inne i nästa berättelse utan att man fått ett tillfredställande slut på den förra.

Kanske Pasolini ville att historierna skulle glida ihop med varandra som i en dröm. Precis innan filmen är slut frågar hans karaktär sig varför man ska skapa konst när det är så trevligt att bara drömma om den. Och det är något drömskt och ganska mysigt över filmen även om den buskistråkiga komiken inte alls går hem hos mig. Som så ofta annars fokuserar Pasolini på sina amatörskådespelares ansikte och har varit noga med att alla känns genuina.

Decameron inleds med ett mord och jag förmodar att detta ska symbolisera mordet på det gamla samhället som Pasolini idealiserade. För mig som inte upplevt någonting annat än de senaste dryga 30 åren kan människornas glädje och enkelhet i filmen vara inspirerande, men miljöerna, leran och skiten kan jag vara utan även om allting var mycket vackrare i den här utgåvan.

Den gamla svenska utgåvan från Atlantic har jag lagt i garderoben nu. Vad ska jag med den till? Brittiska Filminstitutets (BFI) utgåvor av Pasolinis filmer innehåller filmerna på både DVD och Blu-Ray och av de jag har sett finns det inte mycket att klaga på. Överföringen är så pass bra att jag personligen hade nöjt mig med filmen på DVD. I några mörkare scener blir bilden fruktansvärt grynig, men detta bör ha sitt ursprung i filmen snarare än överföringen. Filmen blev vackrare när jag såg den här överföringen. Jag fick inga olustkänslor inför smutset i filmen som jag fick när jag såg den sist. Extramaterial finns här också.

Innan Pasolini började göra sin Livstrilogi hade han planer på att följa upp sina filmer som grundade sig i den grekiska mytologin, Medea och Oedipus Rex, med historien om Orestes och placera filmen i Afrika som sedan några år tillbaka hade kommit ifrån kolonialismens bojor och påbörjat det demokratiska arbetet. Pasolini tyckte det fanns paralleller att dra mellan myten och Afrikas utveckling. Under planerandet av filmen reste Pasolini med en kamera till Afrika för att leta inspelningsplatser och lära sig om ritualer och det afrikanska vardagslivet som kunde användas i filmen.

Det blev ingen film om Orestes utan i stället Notes for an African Oresteia (73 minuter) där materialet från resan till Afrika klippts ihop och visas av Pasolini för en grupp afrikanska studenter som ger honom feedback på projektet. Det är ganska laddad stämningen i den lilla visningslokalen då studenterna är på sin vakt och inte riktigt verkar förstå vad det är Pasolini vill göra och uttrycker oro för hur Afrika ska framställas. Det är intressant att höra hur de resonerar och Pasolini är hela tiden öppen för vad männen har att säga men drar sig inte för att säga ifrån om han tycker de har fel.

Tyvärr är det här den lilla delen av filmen. Till största delen berättar Pasolini om sin film medan man får titta på vardagsbilder från olika delar av Afrika för drygt 40 år sedan. Han pratar snabbt och har mycket att säga och jag fick fatta beslutet att i första hand koncentrera mig på de engelska undertexterna. Tydligen hade han planer på att göra någon sorts musikal av Orestes och i någonting som känns som en evighet genomled jag vad Pasolini kallade jazz med två sångare som verkade improvisera fram ”melodier” av Aiskylos text. Inte någonting som mitt pophjärta föll för direkt. Pasolini ville fånga den afrikanska kulturen innan den förstördes av kapitalismen som han menade att kulturen i Europa hade gjort. Flera gånger återkommer han med exempel på det amerikanska inflytandet i Afrika.

Som om inte Notes for an African Oresteia var nog får man även med en fin booklet med några informativa texter.

Pier Paolo Pasolini drömde om en verklighet som han bara läst om och sett i målningar. Han tyckte att han upplevt den i sitt förflutna på den italienska landsbygden några decenier tidigare, men på 50- och 60-talet blev hela västvärlden alltmer påverkad av kapitalismen och han ville presentera en mer livsbejakande och oskyldig syn på människan än den som TV och tidningar ville trycka på medborgarna. För att återskapa den verklighet han trodde han upplevt använde han några av de klassiska italienska berättelserna i Giovanni Boccaccios novellsamling Decamerone från 1300-talet. Det kom att bli första delen i hans Livstrilogi där…

Review Overview

Betyg

50

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.