The Death of Superman

Efter att för några år sedan ha bevittnat det fatala misslyckandet om historien om Stålmannnes död i Zack ”ja, jag ogillar dig så mycket” Snyders anda så ger sig DC och Warner Brothers ut på ännu ett försök. Denna gång i animerad tappning och med ett mer klassisk grepp på den ökända historian från 90-talet.

Det fanns en tid när supehjältar inte alls var så heta ute på marknaden och den amerikanska filmindustrin inte tjänade miljarder för varje hundrade miljon som de pungade ut. Ungdomen trivdes mer med att sitta timme ut och timme in framför MTV för att invänta sin favoritmusikvideo. Flera serietidningsbolag gick i konkurs och även de största: DC comics och Marvel var  tvugna att göra någonting radikalt för att få kidsen tillbaka till den eviga eskapismen bland serietidningsrutor om trikåbeklädda supermänniskor. Året var 1992 när DC kom på den geniala idéen att göra en tre avsnitt lång följetång som tillslut skulle leda fram till Stålmannens permanenta död (enligt deras utsago). Vips så blev den idén en kommersiell succé och miljontals gamla som nya läsare plockade sitt exemplar av The Death of Superman samt många, många avsnitt efter det för att se vilka förödande konsekvenser som denna enorma förändring skulle innebära för DCs serietidningskanon. Under det kommande året försökte DC att framhäva en hel del nya karaktärer samt förhöja de gamla, inte så kända för att ta Stålis plats. Men läsarsiffrorna dalade så småningom och ett år senare kom Stålmannen tillbaka från de döda (suprise suprise). Detta ledde dock till många hardcorefans svikna förtroende och befäste det faktum att en död i serietidningarnas värld aldrig är skriven i sten. Så The Deth of Superman kom att bli en av de mest och hatade serietidningsavsnitten och ratat som enbart ett PR-stunt.

 

Så varför göra en spelfilm och nu en animerad film som bygger på denna uttjatade historia? Jo, samma svar som sist, det säljer.

Men för att komma till själva filmen (och ja, denna recension kan komma att innehålla en del uppenbara spoilers) så kan den beskrivas på ett kort och enklt sätt: Doomsday, en oändligt stark varelse från yttre rymden kraschlandar på jorden och börjar maniskt döda allt som rör sig. Han beger sig utan någon som helst förklaring mot Metropolis och alla superhjältar i Justice League försöker stoppa honom men blir brutalt överkörda och nästan dödade. Till sist dyker Stålmannan upp och även han har enorma svårigheter att stoppa Doomsday. Partajet slutar… ja… ni kan väl förmodligen gissa er till slutet. Alltså i det store hela en banal historia som inte berättar oss något som vi inte hört eller sett förut.

MEN… detta är inte helt och hållet klippt och klistrat från 90-tals serietidningen utan Peter Tomasi, en gammal DC redaktör, fick i uppdrag att skriva om historian för att passa 2018-talets publik… och för att inkludra alla Justice League-medlemmar som syns i deras spelfilmer. Det märks att Tomasi har varit med i spelet länge och att han har en känsla för karaktärerna. Han gör ett superbt jobb att skapa en mänsklig och sympatisk Clark Kent, mannen bakom den röda käpen. Clark kämpar lika mycket med sitt superhjäteliv som sitt mänskliga liv med livspartnern Louis Lane, som för övrigt är den bäst skrivna karaktären i hela filmen, tack! Tomasi lyckas fint blanda dubbelmoralen i att hålla sin hemliga identitet som en superhjälte för att skydde de man älskar på bekostnad av deras förtroende och kärlek. Louis Lane reduceras däremot aldrig till ett offer som bara ställs emot Stålmannens vilja utan hon har alltid en egen agenda och pressar hela tiden för att få sin vilja igenom. Det är första gången på länge att jag verkligen köper Lane som den bästa reportern i Metropolis.

Apropå att köpa fakta så måste jag tala om Doomsday. Hur banal han än må vara skriven (extremt banal måste jag tillägga) så rycker jag ändå att han känns läskig, stundtals riktigt läskig. Det märks att The Death of Superman är en animerad film riktad för vuxna när Doomsday sliter människor i stycken och tecknat blod sprutar åt alla möjliga håll. Det kanske mest obehagliga med denna varelse är att man aldrig får veta vart han kommer från, vad hans mål är, om han har något uppdrag eller bara är en best som mördar för sitt egna nöjes skull. Plus det faktum att när hela Justice League samlar sina krafter för att besegra Doomsday så kommer de inte ens lite nära någon form av seger. Insatserna känns ständigt höga, vem som helst skulle kunna dö närsomhelst och därmed upplevs det oundvikliga slutet mer befogat än vad det gjorde i till exemple Batman v Superman.

Röstskådespelarna gör även de ett mycket fint jobb och bland de hittas till exempel Rosario Dawson, Jennifer Hale och Nathan Fillion. Jerry O’Connels Superman är en käsnlosam, rolig och mänsklig karaktär och jag skulle gärna se honom göra mer insatser som mannen av stål. Filmen lyckas verkligen fånga den alldagliga Stålmannen som jag tyckte om som barn, den som ena stunden tar bilder med sina fans och tar sig tid att rädda katter som klättrat upp på för höga träd och andra stunden räddar oss från domedagen. Den enda karaktären som jag upplever lite var en hit-and-miss är Wonder Woman känns platt och aldrig för en egen riktning i filmen utan framstår endast som Supermand gammal flamma, synd då det finns mycket att hämta hos denna episka amazon.

Så i det stora hela är The Death of Superman en lyckad tolkning på en uttjatad historia. Har du lust att ta del av den omtalade historian om Stålis död och inte har lust att läsa den så är detta ett mycket bra substitut. Om än inte bättre än själva grundförlagan. Nu inväntar vi bara den ofrånkomliga uppföljaren The Return of Superman och personligen hoppas jag på den svarta dräkten och hockeyfrillan.

Efter att för några år sedan ha bevittnat det fatala misslyckandet om historien om Stålmannnes död i Zack ”ja, jag ogillar dig så mycket” Snyders anda så ger sig DC och Warner Brothers ut på ännu ett försök. Denna gång i animerad tappning och med ett mer klassisk grepp på den ökända historian från 90-talet. Det fanns en tid när supehjältar inte alls var så heta ute på marknaden och den amerikanska filmindustrin inte tjänade miljarder för varje hundrade miljon som de pungade ut. Ungdomen trivdes mer med att sitta timme ut och timme in framför MTV för att invänta…

Review Overview

Betyg

80

About Stefan Stanisic

Stefan Stanisic
En film-, scenkonst- och spelnörd som bor i Malmö. Jobbar som film och teaterregissör och har tillbringat otaliga sömnlösa nätter med att försöka klara av det omöjliga uppdraget att se alla världens filmer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com