The Conversation

Francis Ford Coppolas mästerverk The Conversation är en meditativ psykologisk thriller från 1970-talets New Hollywood-era, en period då gränserna mellan den klassiska Hollywoodfilmen och den europeiska avantgardefilmen började suddas ut. Något som The Conversation är ett lysande exempel på.

Inom det ganska smala gebitet avlyssning, är Harry Caul inte bara specialist, han är en levande legend. Med egenhändigt modifierade och konstruerade instrument kan Harry genomföra avlyssningar som är extremt komplicerade. Hans uppdragsgivare återfinns så väl inom den privata som den statliga sektorn, och han är extremt professionell. Det enda han är intresserad av är att få fram så mycket information som möjligt till uppdragsgivaren, vad de avlyssnade pratar om låter han sig, enligt egen utsago, inte engageras av. Men hans senaste avlyssning av ett ungt par intresserar honom utöver det vanliga, och Harry börjar fundera på vem som beställt avlyssningen och vilka konsekvenser den kan leda till. Sakta men säkert dras Harry djupare och djupare in i fallet. Till slut så vet varken vi eller han vad vi skall tro om konversationens egentliga mening.

Den paranoide ensamvargen Harry Caul spelas till perfektion av Gene Hackman, bärandes en ljusgrå regnrock av trenchcoat-modell, illasittande kostym och för den tiden omoderna glasögon. Hans partner Stan spelas av den alltid lysande men allt för tidigt bortgångne John Cazale (1935-1978). I andra småroller ser vi Harrison Ford, Allen Garfield, Michael Higgins, Robert Duvall och Teri Garr. Små men väldigt välcastade roller som kompletterar Hackman i en av hans mest intressanta roller. Jag imponeras inte bara av Hackmans nyanserade rolltolkning, som verkligen hör till en av hans bästa, utan också av hur Coppolas genomtänkta berättande, som är fullt av detaljer och poänger, fullkomligt etablerar karaktären utan att skriva oss på näsan. I samspelet mellan skådespelare och regissör framträder en komplex man, som färgad av sitt yrke, är extremt mån om det privata och har väldigt svårt att fungera i socialt samspel.

En finansiellt turbulent tid i Hollywood banade väg för så kallade ”youthpics” som Bonnie and Clyde (1967, Arthur Penn), The Graduate (1967, Mike Nichols), Midnight Cowboy (1969, John Schlesinger) och Easy Rider (1969, Dennis Hopper). Filmer som var riktade till en yngre vuxen publik och hade drag från den franska nya vågen och konstfilmen. Francis Ford Coppola spelade in The Conversation mellan de två första Gudfadernfilmerna och det är en film med ännu tydligare personlig prägel än i Gudfadernfilmerna och där influenser från de europiska nya vågorna skvalpar över på vad som annars hade blivit en ganska generisk film. Vilket inte minst märks i fotot som är fyllt med rörliga inramningar och långa tagningar. Kolla in både den inledande och avslutande scenen i filmen för utmärkta exempel. Men även klippningen och användandet av repetition är ett avsteg från det klassiska Hollywoodberättandet. När man ser vilka kvaliteter som finns i The Conversation, är det lätt att börja raljera över att dagens produktioner från de stora filmbolagen är extremt strömlinjeformade och rätt så innehållsfattiga när röken väl lagt sig från de många specialeffekterna. Men faktum är att dessa filmer numera återfinns inom den amerikanska independentscenen och i viss mån också på de europiska filmfestivalerna.

Ett exempel på detta är en av 2011 års bästa filmer, Drive (Nicolas Winding Refn), som från början var en tilltänkt blockbuster från Universal, men som istället blev en independentproducerad festivalhit där regissör Refn hade fria tyglar att göra sin egen film. Liksom Drive, är The Conversation, i grunden en ganska enkel historia som Coppola, som stod för både manus och regi, genom några smarta berättarmässiga val skapar till en thriller som långsamt utvecklas till en intensivt spännande nagelbitare. Samtidigt som den också är en ömsint och sorglig gestaltning av en ensam man som är sitt eget sinnes fånge tillika fångvaktare. Parallellen till en film som Drive kan verka långsökt, men precis som Drive, vågar The Conversation vara tyst ibland och undviker att bära oss i den trygga berättarmässiga famnen hela tiden. Det är i just de scenerna, där vi som åskådare ges möjlighet att själva fylla på med våra egna tolkningar kring huvudkaraktärens motiv, bakgrund och känslor, som en film har möjlighet att höja sig över mängden. För det krävs det mod, både hos skådespelare och hos regissör, och en stark tro på att materialet kan tala för sig själv. Det är alltså det modet som återfinns både i det sena 60-talets och 70-talets youthpics och inom dagens independentfilmer, vilka båda kan vara värda att uppmärksamma och klämma in emellan de senaste storfilmerna från Hollywood.

Ytterligare en viktig del av The Conversation som måste uppmärksammas är filmmusiken som komponerades av David Shire. I en intervju med Shire på utgåvans extramaterial, så beskriver han hur han först blev väldigt upprymd när Coppola, som hade gjort succé med Gudfadern, kontaktade honom om att skriva musiken till hans nya film. Shire tänkte sig en storfilm med tillhörande pampig orkestermusik, och kände sig besviken när han istället fick uppdraget att endast använda sig av ett ensamt piano. Men ganska snart upptäckte Shire att Coppolas idé om det ensamma pianot som ackompanjerar den ensamma huvudpersonen, var helt rätt och musiken bidrar verkligen till filmens starka helhetsintryck.

Vad gäller utgåvan så är detta en ganska positiv överraskning. Trots några scener med lite sämre kvalitet, ibland beroende på Coppolas medvetna tekniska val, och ibland beroende på vad man kan misstänka tillhör källmaterialet, så är bilden överlag lysande, skarp och full av detaljrikedom och härliga filmkorn. Tyvärr tycker jag att man har man gjort en miss när det gäller ljudet på denna utgåva, då originalspåret i mono som finns med både på den engelska och på den amerikanska utgåvan inte finns med här, istället kan vi välja mellan rysk och spansk dubbning, vilket känns beiget. Som konsument så vill jag gärna ha möjlighet att välja originalspåret, även om det nya DTS-HD MA 5.1-spåret är riktigt vasst. Extramaterialmässigt får vi oss två kommentarspår till livs, dels från Coppola himself samt ett med Walter Murch som stod för filmens klippning och ljuddesign. Samt lite annat smått och gott, där det mest unika består av långa utdrag av Coppolas egna manusdikteringar. Coppolas kommentarspår är riktigt bra och innehållsrikt. Tyvärr så blir jag lite splittrad över ljudmissen till ett annars givet inköp, och det är upp till dig hur mycket purist du anser dig vara. Men för ett pris strax under hundralappen kanske du kan klara dig med ett engelskt ljudspår?

 

Francis Ford Coppolas mästerverk The Conversation är en meditativ psykologisk thriller från 1970-talets New Hollywood-era, en period då gränserna mellan den klassiska Hollywoodfilmen och den europeiska avantgardefilmen började suddas ut. Något som The Conversation är ett lysande exempel på. Inom det ganska smala gebitet avlyssning, är Harry Caul inte bara specialist, han är en levande legend. Med egenhändigt modifierade och konstruerade instrument kan Harry genomföra avlyssningar som är extremt komplicerade. Hans uppdragsgivare återfinns så väl inom den privata som den statliga sektorn, och han är extremt professionell. Det enda han är intresserad av är att få fram så mycket information…

Review Overview

Betyg

90

About Erik Larsson

Hinner allt mer sällan hitta tid att se och skriva om film i den omfattning jag önskar, därför är jag numera ofta extremt selektiv i mina val av filmer, klämmer dock in en och annan mainstream-film för att inte helt tappa kontakten med vad som är aktuellt. Är en av grundarna till Filmfenix och driver även filmpoden Film(sökarna).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.