The Conjuring

The Conjuring

The Conjuring är en av de mest inkomstbringande skräckfilmerna någonsin och gick upp på bio i Sverige ungefär samtidigt som Insidious: Chapter 2. Intressant nog har James Wan regisserat båda två och fick äran att konkurrera med sig själv om biobesökarna. Jag såg båda två när det begav sig och gillar man skräckfilm är det en rekommendation att göra det. The Conjuring kommer inte att förändra världen, men det är en mysig och stabil skräckfilm.

Den klassiska skräckfilmsberättelsen om en familj som flyttar in i ett hus och märkliga saker börja hända. Kan huset vara hemsökt? Till sin hjälp får de det äkta paret Lorraine (Vera Farmiga – Source Code, Safe House) och Ed Warren (Patrick Wilson – Watchmen, Insidious) som specialiserat sig på att utreda paranormala händelser. Baserat på, i någon mån, verkliga händelser.

Jag var länge förvirrad när trailers till denna dök upp och både James Wans namn syntes tillsammans med Patrick Wilsons nuna, då jag visste att en uppföljare till Insidious var på gång. Var The Conjuring en alternativ titel på den? Eller är det kanske så att Wan egentligen bara producerat något som verkade påminna om redan nämnda film i väldigt stor utsträckning? Nej, det visade sig alltså att Wan gjort två filmer om paranormala fenomen och illvilliga demoner med Wilson i huvudrollen som skulle få premiär ungefär samtidigt. I intervjuer pratade han gärna om hur kul det var att få göra filmer som påminde om varandra, men samtidigt var så olika. Där Insidious: Chapter 2 var mer galen i samma anda som sin föregångare, skulle The Conjuring vara seriös och påminna väldigt mycket om gamla tiders spökhusfilmer. Låt er inte luras, det är ungefär samma skrot och korn i alla tre filmerna med regissörens distinkta stämpel på, men det är ju inget hinder för en underhållande stund i filmsoffan.

The Conjuring

Egentligen finns det nog inte en enda ny idé eller något som man inte redan sett i en rad andra filmer i The Conjuring. Klichéerna staplas på varandra och i princip varenda genrekonvention ska användas. Det finns en mörk hemlighet med huset, en igenbommad källare full med kusligt dammiga möbler hittas och den yngsta flickan får genast en ny osynlig låtsaskompis. Men om man hanterar ingredienser på ett skickligt sätt och tillagar dom på ett välsmakande vis, gör det inte så mycket att det är väldigt bekant. Wan kan skräckfilmsgenren och vet precis hur han ska placera en kamera för att skapa största möjliga obehag. Tekniskt sett är The Conjuring väldigt säker, med svepande åkningar som följer efter karaktärerna när de rör sig genom huset eller nyfiket tittar runt ett hörn att undersöka vad det var som lät. Det känns lite lyxigt, något man inte blivit bortskämd med i genren de senaste åren. Scenen när en av döttrarna vaknar på natten och anar något i rummet är fruktansvärt effektiv. Med rätt kameravinklar, lite skuggor och bra skådespel går det att skapa hårresande scener utan att vräka på med effekter eller billiga tricks. Med långsam uppbyggnad, värdighet och återhållsamhet kommer man långt.

The Conjuring

Däremot har jag två inte helt obetydliga invändningar. För det första blir familjen som drabbas av ondskan i huset sorgligt underutvecklad och det var inte förrän nu vid en andra titt som jag lyckades sortera ut de fem döttrarna. Ingen av dem har någon personlighet, utan deras enda syfte är att bli terroriserade och livrädda, vilket dränerar en del av effekten. Nu ligger fokus istället på makarna Warren, inget fel med det egentligen, men med tanke på att speltiden är ganska väl tilltagen, borde det ha gått att utveckla resten av ensemblen också på ett snyggt sätt. Sedan lider The Conjuring även av några misslyckade estetiska val. Annabelle-dockan i inledningen är parodiskt överdesignad för att se obehaglig ut, speldosan som ena dottern leker med likaså och när ett slags monster väl visar sig, är det en ohyggligt trött kliché. Det passar illa ihop med resten av filmen som känns någorlunda mycket 70-tal, medan dessa detaljer luktar som något refuserat från Saw-filmerna. Med några små utvecklingar av manus och lite mer nytänkande eller åtminstone lite stramare tyglar i designen hade mycket varit vunnet.

The Conjuring

Sedan kan man ju alltid fundera på vad som egentligen hände i detta påstått verkliga fall från det tidiga 70-talet? Precis som i The Haunting in Connecticut 2: Ghost of Georgia känns det sorgligt att sanningen förmodligen bottnar i en psykisk sjukdom hos någon av föräldrarna. Det är lite för tragiskt för att jag ska vilja tänka på att sådant händer världen över hela tiden, och får fruktansvärda konsekvenser för de inblandande. Då är det nästan behagligare att vagga in sig själv i fantasins värld, där demoner utgör hoten och räddningen inte är längre bort än lite vigvatten. Är man beredd att inte tänka så mycket utan låta sina känslor styra tillsammans med fantasin som börjar snurra när lampan är släckt, så fungerar The Conjuring alldeles utmärkt.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

One comment

  1. Såg denna med hög volym i hifi-hörlurar och det skapade rätt stämning för mig. Jag gillar när ljudet känns väldigt nära inpå.
    Håller med om att det är mycket klichéer i filmen men det är så bra gjort och jag gillar även ljussättningen i filmen och skådespelet är bra för att vara en skräckfilm. Måste se den igen snart fastän jag såg den för en vecka sedan så får jag se om jag gillar den lika mycket fortfarande. Men efter en första titt så är det för mig årets bästa skräckfilm. Den får fyra starka filmfenixar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com