The City of the Dead

En av mina favoritkaraktärer i skräckfilm är den mystiska och helt känslokalla kvinnan. Jean Rollin har bidragit med flera och på senare tid har jag uppskattat Mary Woronov i The House of the Devil. I The City of the Dead är Patricia Jessel sevärd i en sådan roll. Eller två beroende på hur man ser det.

The City of the Dead

Den 3:e mars 1692 försökte man bränna häxan Elizabeth Selwyn på bål i byn Whitewood, Massachusetts. På hennes önskan ordnar Luficer ett spöregn och därifrån tar vi oss direkt till nutid (tidigt 1960-tal). Uppfödd i Whitewood rekommenderar professor Alan Driscoll (Christopher Lee) sin student Nan Barlow (Venetia Stevenson) att forska där inför en uppsats. Väl där checkar hon in på Mrs. Newless hotell, också efter Driscolls rekommendation, och snart börjar märkliga saker hända. När hon är på sitt rum låter det som att det är fest i lobbyn men när hon bytt om och tagit sig ut, är bara Mrs. Newless där. På hemmaplan börjar Nans bror Richard Barlow, som varit skeptisk till hennes resa då han inte tror på häxeri, bli orolig då hans syster varken kommit tillbaka eller hört av sig. När han dessutom får besök av dottern till Whitewoods präst, som träffat Nan vid ankomst men sedan inte sett av henne mer, beslutar han sig för att själv besöka byn.

The City of the Dead 2

The City of the Dead hette Horror Hotel i sin ännu något kortare amerikanska version (filmen är bara 78 minuter i denna oklippta utgåva). Det är en lite snäv titel då det inte bara är hotellet som det pågår hemskheter på, men att kalla det stad vill jag inte heller göra. Whitewood är en by men den mest korrekta titeln vore Scary Soundstage, för jag har sett få filmer som så uppenbart visar att de är studiofilmade (Sleepy Hollow medräknad). Var i byn vi än befinner oss så är känslan att vänder man kameran som filmar den rakt in i en vägg. Jag skulle till och med säga att jag vid något tillfälle ser studioväggen i bild tätt bakom byns hus. Det som är bra är att det finns något obehagligt med att Whitewood inte känns helt äkta, särskilt i den klaustrofobiska känslan över att byn likt ett The Truman Show inte går att lämna. Den ständiga dimröken över marken (troligen lika mycket för att dölja cementgolvet) gör också en hel del för obehagskänslan.

The City of the Dead 3

Om jag sitter på helspänn under scenerna i Whitewood så är jag betydlig mindre intresserad under scenerna i storstaden (Boston?). När Christopher Lee är med stjäl han varje scen, men det är allvarligt talat inte så svårt när de inte är mer dramatiska än vad de är. Det är trevligt att se Lee som en i alla fall på ytan helt vanlig person, för här imponerar han mycket mer på mig än som Dracula eller Saruman. Mest solid i filmen är dock inte Lee, utan Stevensons frisyr. En tidlös och perfekt blond håruppsättning som är betydligt mer komplex än den ganska raka skräckfilmen. Att den vackra blonda huvudrollsinnehaverskan tidigt i filmen råkar ut för hemskheter på ett läskigt boende, har filmen gemensamt med Psycho från samma år. En något senare film, också med Christopher Lee, är jag ganska säker har inspirerats av filmen. Byn i The Wicker Man har samma känsla av att den inte är från denna värld, och det eldsprakande slutet här är nästan lika intensivt som det i Robin Hardys klassiker.

The City of the Dead 4

Jag utelämnade inledningens Patricia Jessel ur recensionen på grund av att jag vill att du själv ska upptäcka hennes dubbla roller när du ser filmen. Som halvt ansiktsblind missade jag nämligen detta och dubblerandet gav The City of the Dead en extra dimension för mig så här i efterhand. Denna regionsfria DVD från VCI är alldeles utmärkt med anamorfisk restaurerad bild och tydligt monoljud, samt en massa spännande extramaterial.

[clear]

[small_divider]

The City of the Dead var Erik Nyströms bidrag till Unika favoriter. Du kan läsa vad fler skribenter tycker om filmen och varför Erik valde just denna i vår tillhörande artikel.

[clear]

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.