The Canterbury Tales

Geoffrey Chaucers Canterburysägner är liksom Decamerone en samling berättelser från medeltiden. Det kan till och med vara så att Chaucer hade läst Boccaccios berättelser och velat skriva en engelsk motsvarighet till samlingen. När Pasolini skulle göra andra delen i sin Livstrilogi använde han sig av sägnerna som Chaucers pilgrimer berättade för varandra under deras resa till Canterbury.

The Canterbury Tales är en väldigt nära släkting till första delen i Livstrilogin. Pasolini fortsätter sin dröm om en enklare tid och hyllar historieberättandet. I The Decameron spelade han själv konstnären och den här gånger spelar han den drömmande Geoffrey Chaucer som sitter vid sitt skrivbord och skrattar fram skrönor om otrohet och sluga fattiglappar.

Resultatet är ytterst ojämnt. Vissa av berättelserna har en satirisk ton och berättar om hur makthavare och Gud låter en man få vilken kvinna han vill, hur fattiga bränns på bål medan de rika kan betala sig fria från straff eller hur munkar bokstavligt talat är motsvarigheten till bajs i helvetet. Dessa delar roar och fungerar ganska bra. Andra delar är löjligt förlegade och värst är historien där Pasolinis favoritkille Ninetto Davoli springer runt och klantar sig. Denna lilla homage till Charlie Chaplin är inte helt lätt att ta sig igenom.

Inledningsvis är The Canterbury Tales både vackarare och mer inbjudande än The Decameron, men länkarna mellan historierna blir inte smidiga och komiken och de lustfyllda historierna känns lätt osmakliga när de delar speltid med en berättelse som innehåller ett hemskt människobål. Den tidstypiska eftersynkroniseringen av dialog är jobbigare här än i många av Pasolinis övriga filmer. Skådespelarna är både italienare och engelsmän och oavsett om man väljer det engelska eller italienska ljudspåret ser det illa ut. Den dåliga dubbningen blir så mycket mer avslöjande tack vara alla Pasolinis närbilder.

Pasolini and the Italian Genre Film är inte en dokumentär lika mycket som det är drygt 35 minuter intervjuer med filmproducenterna som profiterade på Pasolinis första film i Livstrilogin och gjorde Decameron No 2, Black Decameron och så vidare. De berättar ganska skamlöst om hur de ville tjäna pengar och konstaterar att alla som ser Pasolinis Livstrilogi bara ser de nakna kropparna och sexet. Om man ser någonting annat hävdar de att man gör detta för att Pasolini berättat vad han vill säga med sina filmer. Jag är ganska benägen att hålla med även om Livstrilogin ligger väldigt långtifrån klippen som visas från ”uppföljarna” där kvinnor springer topless i slowmotion. Det här är första gången jag ser filmerna efter att ha läst om dem och som med alla Pasolinis filmer är de betjänta av att tittaren läst på lite om Pasolini innan han eller hon ser dem. Två filmvetare av det mer akademiska slaget får också komma till tals i ”dokumentären” (som BFI envisas med att kalla den) och får representera Pasolinis tankar.

Men om det nu var så att Pasolini tyckte illa om alla kopiorna av The Decameron undrar jag varför han gjorde två filmer till i samma mjukpornografiska anda bara för att sedan helt ta avstånd från sin Livstrilogi. Med tanke på att The Decameron blev hans fram till dess största succé blev han själv en del av industrin som förvandlade det unga och oskyldiga till profit. För visst fan hade han kunnat hitta någon annan symbol för oskyldighet än den unga nakna kroppen.

Geoffrey Chaucers Canterburysägner är liksom Decamerone en samling berättelser från medeltiden. Det kan till och med vara så att Chaucer hade läst Boccaccios berättelser och velat skriva en engelsk motsvarighet till samlingen. När Pasolini skulle göra andra delen i sin Livstrilogi använde han sig av sägnerna som Chaucers pilgrimer berättade för varandra under deras resa till Canterbury. The Canterbury Tales är en väldigt nära släkting till första delen i Livstrilogin. Pasolini fortsätter sin dröm om en enklare tid och hyllar historieberättandet. I The Decameron spelade han själv konstnären och den här gånger spelar han den drömmande Geoffrey Chaucer som sitter vid sitt skrivbord och…

Review Overview

Betyg

30

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.