The Boys in Company C

The Boys in Company C är den tidigaste filmen om Vietnamkriget som skildrade kriget på ett realistiskt och kritiskt sätt. I alla fall är det så denna film säljs 35 år efter den kom. Den jämförs på omslaget med framför allt Full Metal Jacket – en väldigt orättvis jämförelse. Denna film är nämligen en dussinfilm i jämförelse.

The Boys in Company C 01

Året är 1967 och ett gäng nya rekryter rycker in för grundträningen, de går in i militärlivet av en rad vitt skilda anledningar. Efter flera månader fyllda av hård träning med ännu hårdare befäl anses de klara och de skickas till kriget i Vietnam. I det krigshärjade landet stöter de på och bevittnar allt från farliga vietnameser, minor i risfälten och övervåld mot lokalbefolkningen och horor med könssjukdomar.

The Boys in Company C filmades redan 1978, bara några år efter det svidande uttåget ur Vietnam. Det var fortfarande ett känsligt ämne och i jämförelse med många av de filmer som kommit efter kan jag tycka att denna är lite fegare i sin hållning mot politiken och det övervåld som soldaterna drevs till att acceptera som normalt. Det är en rätt ofokuserad berättelse som inte riktigt verkar veta vad den vill förmedla.

The Boys in Company C 02

Jag hade väldigt svårt att se denna film ända till slutet men plågade mig igenom den. Filmen lider nämligen av ett konstant skrikande och ofta pratar, eller snarare skriker, personerna i munnen på varandra. Det är en metod som jag upplever var vanlig i 60-70-talsfilmer från USA, och jag tror man gjorde så för att förmedla att det som visas är spännande och farligt och att det händer mycket i full fart. Jag blir dock bara irriterad. Det finns ingen dynamik och om det man ser på skärmen inte lyckas förmedla samma spänning blir det bara dålig teater av det hela. Skådespelarna spelar över oftare än det skjuts mot VC och dialogen låter mässande och onaturlig genom hela filmen.

Det är inte bara i dialogen som skådespeleriet brister utan även med kroppsspråk och så vidare. Ett bra exempel är när soldaterna i C-kompaniet satts i land på en strand och de blir beskjutna. Då får en av dem för sig att han ska fotografera detta och han så gott som ställer sig på knä på den oskyddade stranden och blir så klart skjuten av en VC. De grabbar man såg i början har alltså gått med i militären av vitt skilda orsaker och dessa förklaras också med en övertydlighet som att en del av berättelsen berättas utifrån en av killarna som skriver ner allt som händer för han vill skriva för militärens tidning. Filmen är klumpigt berättad på ett sätt som daterar filmen och gör den helt ointressant för mig. Extra konstigt blir det när det i berättelsen vävs in en berättelse om att C-kompaniet ska spela fotboll, och nej inte amerikansk fotboll utan soccer-varianten, mot diverse lokala lag för att visa upp en annan sida av amerikanerna. Som vanligt suger sportskildringarna och det blir bara ett underligt sidospår.

The Boys in Company C 03

Det bästa i hela filmen, kanske det enda som jag verkligen tyckte var intressant, är sergeant Loyse som spelas av R. Lee Ermey. Han är den skådespelare som driver rekryterna till helvetets kant som sergeant Hartman i Full Metal Jacket. Även i denna film är det Ermeys rollfigur som ska göra soldater av rekryterna och rollerna är väldigt lika och Stanley Kubrick ska ha hämtat mycket inspiration från The Boys in Company C till just Full Metal Jacket. Men samtidigt är det en enorm skillnad mellan dessa filmer och Ermeys roller kan ses som en koncentrerad form av detta. I Kubricks mästerverk är hans rollprestation fantastisk och dialogen är en klassiker då nästan allt som sergeant Hartman säger är sånt som Vietnamfilm-nördar kan citera medan sergeant Loyse är en mycket mindre ikonisk figur som samtidigt visar en mänsklig sida.

The Boys in Company C 04

Min rekommendation gällande denna film blir: Se Full Metal Jacket igen istället, den är så mycket bättre och den kommer att underhålla många gånger om till skillnad från denna klart svagare pionjär.

 

The Boys in Company C är den tidigaste filmen om Vietnamkriget som skildrade kriget på ett realistiskt och kritiskt sätt. I alla fall är det så denna film säljs 35 år efter den kom. Den jämförs på omslaget med framför allt Full Metal Jacket – en väldigt orättvis jämförelse. Denna film är nämligen en dussinfilm i jämförelse. Året är 1967 och ett gäng nya rekryter rycker in för grundträningen, de går in i militärlivet av en rad vitt skilda anledningar. Efter flera månader fyllda av hård träning med ännu hårdare befäl anses de klara och de skickas till kriget i Vietnam.…

Review Overview

Betyg

40

About Roney Lundell

Sthlmare vars puls ökar av Anea, Bladerunner, Caol Ila, Dahlström, England, Fotboll, Gudfadern, Hammarby, iPhone, Japan, KISS, LittleBritain, MontyPython, NewYork, OldBoy, PulpFiction, Qi, Resor, Susanna, ToyStory, USA, Värme, Whisky, X-men, YoungOnes, Zzzz, Åka, Älska, Öl

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.