The Artist

Förra årets mest överskattade och överhypade film är utan tvekan stumfilmen The Artist. Den fransk-amerikanska samproduktionen tyngs ner av ett svårartat fall av Kejsarens nya kläder. Problemet är inte att det här är blyerts, eller att det är en stum film i det avseendet att vi inte får höra några repliker (några av dem får vi dock läsa). Nej, det som gör att detta är en av så många exempel på att Oscars-statyetter delas ut helt slumpmässigt är att filmen är ytterst medioker i alla andra avseenden än det rent tekniska. Jag ser faktiskt ingen skillnad på att göra en stumfilm år 2011 som att göra en film i 3D. Skillnaden mellan The Artist och Avatar är budget.

Kärlekshistorien har vi sett förut, twisterna är likadana och snälla rara, en hund som hjälte är INTE ett kvalitetstecken. De delar där filmen faktiskt lyckas är i det teatralt stora skådespelet som alla skådespelarna men framför allt de två huvudrollsinnehavarna verkligen har bemästrat. Filmens historia är väldigt enkel och okomplicerad. Känslorna som ska förmedlas är på en ytterst banal basnivå.

Historien följer stumfilmsstjärnan George Valentin som måste överkomma problematiken med att ljudfilmen kommer till stan. Hans envishet och vägran att gå över till det nya mediet ekar av Charlie Chaplins motvilja men i den här historien känns han bara obstinat. Det blir nästan direkt svårt att sympatisera med en kulturkonservativ person bara för att han verkar vara en hyvens kille. Jean Dujardin är en exceptionellt karismatisk skådespelare, men rollen han får spela är papptorr och flortunn.

Parallellt med denna historia får vi följa den nya talangen Peppy Millers kometkarriär. Valentin och Millers vägar korsas vid ett flertal tillfällen och känslor uppstår. Bérénice Bejo är även hon gnistrande charmig men tyvärr är rollen inte mycket mer än stora rådjursögon och ett glittrande leende. När de båda skådespelarnas karriärer möts på väg åt motsatta håll på Hollywoods framgångsstege är det tänkt att vi ska reflektera över stolthet, teknisk utveckling i förhållande till konstnärlig kapacitet och vision samt vad skådespelaryrket egentligen handlar om. Problemet är att det bara är yta. Precis som de skyltar som ibland förmedlar dialog eller handling är alla teman och tankar som filmen vill förmedla enbart ytliga. De blir inte mycket mer än ”Applåder”-skyltar under en sitcom-inspelning.

Jag vill understryka att det här är en helt okej banal romantisk komedi som utspelar sig kring filmproduktion. Det är bara det att det redan har gjorts och gjorts bättre flertalet gånger tidigare. Vill du se en mer fängslande berättelse om stumfilmens intåg i Hollywood, se Singing in the Rain. Är du istället sugen på att se en stor mans fall och kamp mellan stolthet och kärlek, se Citizen Kane. Hade du önskemål om en gripande stumfilm, se Körkarlen. Och vill du verkligen, verkligen se Jean Dujardin spela en ikonisk roll så skulle jag föredra hans superba tolkning av världens mest kända belgiska cowboy i Lucky Luke som kom 2009.

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald
Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.