The Apartment

C.C. Baxter klättrar på karriärstegen på försäkringsbolaget genom att låna ut sin lägenhet till diverse överordnade som behöver någonstans att ta med sig damsällskap för sina otrohetsaffärer. Problem uppstår när han själv förälskar sig i en av dessa damer.

Ännu en film regisserad av Billy Wilder som får genomgående höga betyg och har någon form av klassikerstatus, tillsammans med titlar som exempelvis Sunset Blvd., Some Like it Hot eller Witness for the Prosecution. Ändå har han inte lyckats uppnå status som en av de riktigt, riktigt stora, vilket är märkligt. The Apartment överöstes med Oscar-nomineringar då det begav sig och kammade bland annat hem statyetten för bästa film. Naturligtvis har man vissa förväntningar på en sådan film, även om jag valde att vara lite reserverad med tanke på att komedier brukar kunna åldras lite sisådär.

Filmen känns dock lite modernare än vad jag hade väntat mig, då den ganska ogenerat avhandlar otrohetsaffärer och one night stands, utan att för den sakens skull moralisera överdrivet mycket kring det. Det gör att den blir lättare att ta på allvar och att man faktiskt får en chans att kunna relatera till situationerna som uppstår. Den är även betydligt mer allvarlig än vad man kanske kan tro, då den kretsar kring ensamhet, destruktiva relationer och faktiskt även självmordsförsök. På det hela taget finns det inte speciellt mycket att skratta åt och epitetet ”komedi” kommer i det här fallet nog snarare från att den slutar som den gör.

Eller kanske är det så att det som förväntas vara roligt i filmen är Jack Lemmon i huvudrollen, som tramsar runt, ständigt beredd att i princip snubbla över närmsta mattkant? Jag skrattade aldrig, utan tyckte mest bara illa om honom och då blir det direkt problematiskt i en den här typen av film, som förlitar sig på att man som tittare engagerar sig i karaktärerna. Syftet är ju att man ska vilja att det går bra för dem och att de får varandra, men jag kunde inte förmå mig själv att tycka att Jack Lemmon borde få Shirley MacLaine. Hans fåniga karaktär är nog det största problemet med hela filmen och med tanke på att han i princip är med i varenda scen blir det väldigt påtagligt.

Sedan finns det ju en hel del som är bra, exempelvis scenerna mellan Fred MacMurray och Shirley MacLaine som är välspelade och vackert melankoliska, vilka får en att önska att filmen haft ett helt annat fokus. Wilder kan ju dessutom regissera och manuset har begåvats med en hel del bra repliker, men det blir aldrig så bra som det kanske borde kunnat bli. Egentligen är det uteslutande Jack Lemmons fel, eller den som kom på idén att ge honom huvudrollen. The Apartment har, trots allt, ett tillräckligt underhållsvärde för att den ska vara värd att kolla upp, förvänta er inte att vare sig skratta er fördärvade eller bli allt för hänförda bara.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

2 comments

  1. Jag har alltid sett The Apartment som en mörk komedi, det är uppenbart att Jack Lemmons karaktär säljer en bit av sin själ för att klättra uppåt i karriären. På många sätt en väldigt cynisk historia om vad som gör en karriärs-människa. Det känns som en film som är före sin tid i mångt och mycket. Det var ett tag sedan jag såg den och det kan hända att man idag tycker att många av teman i filmen är gammalmodiga, idag är kanske otrohet och hor inte lika illa sett som då.

    Jag tycker att Lemmon är utmärkt i huvudrollen, en balans mellan komik och tragik. En karaktär som man inte kan skratta åt för han är på många sätt så tragisk. Och slutet, ett väldigt osentimentalt slut som lämnar publiken med många tolkningar.

    Filmspottning hade en utmärkt analys av filmen för ett par år sedan.

  2. Erik Nyström

    Jag ser Inte Jack Lemmons karaktär som överdrivet karriärslysten. Han verkar mest bara tom och tar befordringarna som betalning i brist på annat. Mest för att han hade svårt att säga nej och cheferna envisades med att befordra honom liksom. Jag hade nästan haft lättare att acceptera honom om han faktiskt varit cynisk och beräknande, nu blir han bara tråkig. Och dåligt porträtterad.

    Osentimentalt slut? Hon kommer springandes hem till honom och de sitter och kuttrar på en soffa?

Leave a Reply to Erik Nyström Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.