The Amazing Spider-Man

Spindelmannen är tillbaks. Spider-Man rebooted typ. Varför kanske du undrar? För att det gjorts förut. En dålig anledning kanske du tycker och undrar varför du ska bry dig om en reboot av en franchise som bara är tio år gammal?

Peter Parker är alltså tillbaka i The Amazing Spider-Man men det är inte Tobey Maguire som får skjuta nät omkring sig i en fjärde film utan Andrew Garfield (The Social Network och Never Let Me Go). Filmen är alltså en omstart från ruta ett. Det är egentligen inget uppseendeväckande utan det har gjorts ett flertal gånger i serietidningen med olika varianter på uppkomsthistorien för Spindelmannen och även andra superhjältar som till exempel X-men och Superman.

Grunden i berättelsen är den samma. Peter Parker blir biten av en spindel som ger honom superkrafter Han är föräldralös och har växt upp hos uncle Ben och aunt May. En natt blir uncle Ben skjuten vilket ger Peter Parker skuldkänslor och drivkraft att hämnas. Det här låter precis som den första filmen med Tobey Maguire, varför ska du se det en gång till kanske du undrar? Det som skiljer är olika nyanser och sidohistorier och den här versionen av Spider-man är mörkare och mer vuxen på sitt sätt. Att Peter Parker är föräldralös och att det format honom som tonåring är en skillnad. Starten av den här filmen tar avstamp natten då Peter som mycket ung lämnas över till uncle Ben (Martin Sheen) och aunt May (Sally Field) samtidigt som hans föräldrar flyr undan något.

Det är omöjligt att inte jämföra Tobey Maguires Parker med Andrew Garfields. Maguires är en naivt snäll nörd medan Garfields har mer udd och mörkare nyanser i en person som medvetet är utanför snarare än att han är nörd. Båda porträtten är bra på sitt sätt, men jag måste säga att jag föredrar Garfields tolkning.

Beroende på vilken generation av Spindelmannenserier du växte upp med finns en kvinna i Parkers liv. På 60- och 70-talet var Gwen Stacy och på 80- och 90-talet var det Mary Jane ”MJ” Watson. I förra omgången filmer var det Mary Jane som porträtterades av Kirsten Dunst. Nu använder de sig av karaktären Gwen Stacy som gestaltas av Emma Stone. Ifall man tycker att Garfield är en förbättring av Parker så är Emma Stone en skänk från ovan jämfört med Dunst. Redan när jag såg Stone i Easy A blev jag väldigt imponerad av henne och i The Amazing Spider-Man är hon minst lika bra. Hon är utan tvekan bland de starkast lysande stjärnorna bland unga Hollywoodskådepelerskor just nu. Precis som i serien tillåts hennes karaktär vara smartare, roligare och mer intressant än vad motsvarande flickvänsroller tillåter i andra filmer. Att hon äger varenda scen tillsammans med Garfield är klart underhållande och de har en fantastisk kemi tillsammans. Skönt att veta att hon kommer tillbaks i uppföljaren som kommer 2014.

Vad är en Spindelmannenfilm utan en antagonist? I de tidigare filmerna har Green Goblin, Dr Octopus, Venom och Sandman varit motståndare och i denna film är det The Lizard eller Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) som han heter innan förvandlingen till en jätteödla. Dr Connors är på sätt och vis en spegelbild av Peter Parker då de båda saknar något. Peter har ett hål inombords i form av förlusten av sina föräldrar medan Dr Curtis har förlorat sin högerarm precis ovanför armbågen. Båda får superkrafter men deras vägval för dem i olika riktningar. Precis som i serietidningarna är karaktärerna inte endimensionella vilket gör att spindelmannens gärningar inte alltid drivs av rätt känslor precis som skurkarnas avsikter inte alltid är bara är av ondo.

Eftersom det är en film om Spindelmannen är det oundvikligt att det innebär actionsekvenser och spindelnätssvingande mellan hus. Regissören Marc Webb har gjort något som jag inte förväntade mig och gått ”old school”. Inspirerad av gamla Buster Keaton-filmer har han, så långt försäkringsbolaget tillåtit, låtit Andrew Garfield göra så många sekvenser som möjligt själv istället för att förlita sig på CGI. Klassisk vajer-action alltså och vilket lyft det är för filmen. CGI har givetvis använts men spindelmannen upplevs inte som ett skelettlös CGI-gummigubbe som i Raimis sista film utan som en person av kött och blod. Svaret till varför det är så är just att det är en person som utför faktiska stunts. Fantastiskt kul och riktigt upplyftande.

När jag hörde att de skulle göra en ny Spindelmannen-film ryckte jag knappt på axlarna. Jag såg inte ens trailern innan jag halvt motvilligt satt mig och såg filmen. Jag hade väldigt låga förväntningar eftersom jag verkligen gillade Raimis första två filmer och kände mig grundlurad efter den tredje. Efter att jag sett filmen och på vägen fällt några tårar måste jag hålla med om att den nya Spindelmannen är amazing. Jag trodde aldrig att jag skulle få resa tillbaks till fåtöljen med serietidningarna och Peter Parker som jag växte upp till, fast i en modern tolkning.

Jag var inte beredd på att bli brädad och nästan hänförd. Det som gör att jag älskar filmen är inte att actionsekvenserna är bättre utan att de mänskliga elementen är i fokus. Glädje, sorg, vänskap och saknad är uppenbara element som används för att koppla in mot nyanser i människans psykologi som i sin tur leder till djupare frågor. Väl menade intentioner kan leda till fasansfulla konsekvenser. Hur hamnar vi på fel sida om linjen och vilken sida är fel? Peter Parker och Spindelmannen har alltid för mig handlat om samvete och självrannsakan.

Blu-ray-utgåvan från Sony är inget annat än perfekt när det gäller bild och ljud och det här är utan tvekan filmen att plocka fram för att demonstrera hemmabion med. Teknisk perfektion är det enda rättvisa sättet att beskriva The Amazing Spider-Man.

Extramaterialet kommer på en separat skiva och är genomarbetat och mycket intressant. I den 109 minuter långa ”The Rite of Passage: The Amazing Spider-Man Reborn” får vi följa med från pre-production till filmen mottagande. Den är vädlgt bra och får inte missas. Även om kommentarspåret är informativt tycker jag personligen att det var lite torrt. Det finns även borttagna scener och annat smått och gått att kolla igenom. Den som har en iPad eller en Sony-platta har även möjligheten att använda sig av ”Second Screen experience” vilket ger ytterligare information och bakom kulisserna-material som är synkat när du spelar filmen. Det fungerar riktigt bra, men det slutar med att du missar filmen och kollar mer på läsplattan istället.

Även om jag inte trodde det när jag stoppade i filmen i spelaren måste jag krypa till korset och erkänna att The Amazing Spider-Man är riktigt bra. Den är inte perfekt men det var inte Raimis första film heller. Som origin-historia upplever jag den dock starkare. Det är ett skönt Spindelmannen-pirr som jag känner inför uppföljaren som har alla förutsättningar att bli bättre än Raimis Spider-Man 2, en film som jag håller högt. Så till min inledande fråga: varför du ska bry dig om en reboot av en franchise som bara är tio år gammal? För att du inte ska göra som jag och riskera att avfärda The Amazing Spider-Man för det är en mycket bra omstart av en av de mest intressanta superhjältarna. Köp och bli underhållen!

About Mats Lundberg

Har sett film sedan barnsben och genrer som ligger närmst hjärtat är sci-fi, thriller och crime. Ser gärna TV-serier men har blivit mer kräsen på senare år och det krävs mer för att hålla mig intresserad. Manus med genomtänkt karaktärsutveckling och smart berättande lockar mest. När grabben blev med PS4 för någon julafton sedan har jag börjat spela konsoll. Jag fortfarande en "learning curve" med handkontrollen, men det tar sig.

One comment

  1. Även om recensionen gäller 2D versionen kan det vara värt att nämna att den svenska 3D utgåvan verkar ha en jättetabbe.

    Engelska och turkiska Dolby Digital 5.1
    Tyska DTS HD MA

    Enligt baksidan. Har även läst folk som reagerat på detta och bekräftar att det är så på skivorna med.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.