Filmfenix Filmrecensioner och mycket mer | Vi brinner för film 
En film om en högpresterande autistisk revisor som upptäcker en pengaläcka i ett stort bolag och samtidigt hamnar mitt i skottlinjen för en stor konspiration. Låter det inte tillräcklig spännande? Om han har en halvgalen pappa som var militär och tvingade honom att träna?
Alva har skrivit en fin recension om The Accountant som summerar upp handlingen på ett bra sätt. Och även tar upp problemet med filmen. Det finns två huvudspår här. Det är Chris och hans upptäckt att saker och ting inte står rätt till hos företaget Living Robotics. Och sedan har vi Ray King på FinCEN (Financial Crimes Enforcement Network) som försöker hitta den mystiske revisorn som hjälper de mest livsfarliga organisationer i världen när de upptäcker något fel i deras redovisning.
Problemet är bara att filmen inte riktigt vet vilket ben den skall stå på och hoppar fram och tillbaka hela tiden. Det är helt klart filmens största problem. För historien om Ray King är inte särskilt intressant eller spännande. Den förlänger bara filmen onödigt mycket och gör att de första 45 minuterna känns riktigt sega. Sedan när Chris börjat nysta i Living Robotics finanser och hotar att avslöja konspirationen det är då filmen tar lite fart och blir intressant. Kanske inte bra men intressant i varje fall. Jag hade hellre sätt en film som fokuserat helt och hållet på revisorn som är en Jason Bourne med autism. Det hade varit betydligt mer roligare. För historien är inte särskilt trovärdig till att börja med och att den är över två timmar hjälper verkligen inte till. Hellre att filmen hade förklarat mindre och låtit oss som tittare att fylla i luckorna istället för att som nu förklara för mycket. Och när ”tvisten” kommer i slutet som avslöjar av Ray King egentligen gör där blir man mest trött.
Gavin O’Connor har gjort en del intressant filmer tidigare. Jag gillade både Warrior och Miracle. Även Pride and Glory var helt okej. Framförallt brukar han vara duktig på att porträttera relationer i filmer där fokus ligger på annat. Så även här, det glimrar till ibland, framförallt i relationen mellan Chris och Dana. Men i övrigt känns det lite tamt för att vara O’Connor. Kanske för att Bill Dubuque som skrivit manus bara gjort två manus innan och verkar ha haft en vilja att trycka in för mycket. Jag kan se att bolaget hade en förhoppning att detta skulle generera ett antal uppföljare. Därför valde man att inte försöka trimma till det hela för att göra det en mer intressant film. Ben Affleck är helt okej i huvudrollen och antagligen den skådespelare jag också hade valt för att spela någon som är autistisk.
Först var jag bara irriterad och funderade varför jag överhuvudtaget hade satt mig ner för att se filmen. Men allteftersom filmen fortlöpte blev det sakta men säkert lite bättre. Aldrig bra men i varje fall acceptabelt. Vilket sällan är ett bra betyg. Man kan säga att jag inte är lika såld på filmen som Ronny Svensson var.
