The ABCs of Death

En film med 26 korta episoder som på något sätt skildrar död. Regissörer från 15 olika länder fick möjligheten att med den bokstav de blivit tilldelade välja ett ord och skapa en film som har med det ordet att göra.

The ABCs of Death 1

Det bästa med The ABCs of Death är hur de gett nya intressanta filmskapare helt fria händer att visa vad de kan göra med 5000 dollar i ett fem-minuters segment. Det är också kul att se hur de inspirerats av varandras filmer när de skapat sina egna kortfilmer. Chilenaren Ernesto Díaz Espinoza imiterar spanjoren Nacho Vigalondos Timecrimes med hyfsat resultat, medan Vigalondo själv gör ett betydligt rakare, våldsammare och något bättre inslag. Den amerikanske animatören Jon Schnepp (Metalocalypse) ser ut att ha inspirerats av Jason Eisener (Hobo with a Shotgun) i hans galna hopkok W is for WTF?, medan Eisener själv visar var skåpet ska stå med hans betydligt mognare men lika galna film om pedofilhämnd. Bäst lyckas dock indonesiern Timo Tjahjanto med tonårsmyten ”runka bulle” i dödlig turneringsform a la 13 Tzameti (och med bakvärk istället för bakverk). Det är dock inte den filmens regissör Géla Babluani som inspirerat här, utan Tjahjanto säger precis allt som A Serbian Film ville säga på en tjugondel av den filmens speltid. Även A Serbian Film-regissören tycker jag är lyckosam här då han oväntat gör ett av de mer lågmälda inslagen. Srdjan Spasojevics R is for Removed är både snygg och utanför trygghetszonen vilket måste premieras.

The ABCs of Death 3

Just trygghetszonen är det flera som inte vågar lämna. Vissa klarar sig bra ändå, Xavier Gens film om sjuka kvinnoideal kanske är den allra bästa och viktigaste filmen av hela bunten. Den är väldigt likt vad han gjorde med Frontière(s), men detta är ännu bättre med en perfekt handling för den korta speltiden. Tokyo Gore Police-regissören Yoshihiro Nishimura gör väl också egentligen mer av samma, men det är så härligt snuskigt och blodigt att det bara är att luta sig tillbaka och njuta. Så till de som borde släppa sargen. Bruno Forzani & Héléne Cattet gör färgglad bildkonst som kanske duger som en Bond-vinjett men inte här, särskilt när estetiken inte ändrats någonting sedan Amer. Ben Wheatleys inslag kunde jag också gissa på några sekunder, det enda som ändrats sen Kill List är att den är filmad ur en karaktärs synvinkel. En stor besvikelse då segmentet dessutom är rätt intetsägande.

Den allra största besvikelsen är emellertid Ti Wests M is for Miscarriage. Att filma en tvåminutersfilm där en kvinna stressad springer runt och letar i sin lägenhet för att vi avslutningsvis får se hennes foster i toalettstolen, måste vara skräckfilmens svar på att bara ställa ut skorna på fotbollsplanen. Jag fullkomligen älskar Wests House of the Devil men att spolat ned sina 5000 dollar på det här, raderar all respekt jag hade för honom. En annan som inte riktigt kan hantera den fullständiga kreativa frihet de fått är The Machine Girls Noboru Iguchi. Han har gjort en fisfilm. En fisfilm som dessutom är rätt ful och har väldigt lite med temat döden att göra. Skådespelaren Angela Bettis (The Woman) har också gjort en rätt värdelös film om spindlar. Simon Rumleys film är inte direkt dålig, den är mer besvärande (se den inte om du är kattvän), men för mig som håller hans Red White & Blue som 2010-talets hittills bästa film är det ändå en besvikelse.

The ABCs of Death 2

Någon som istället överraskar positivt är Jake West. Hans Evil Aliens är tvärtemot Rumleys mästerverk något av det sämsta jag sett, men hans episod här är actionfylld med ett bra monster. Sedan finns det några för mig obekanta som gjort bra filmer. Den snyggaste och till synes mest ambitiösa filmen i antologin är Marcel Sarmientos D is for Dogfight om en man som tvingas gå upp i ringen mot en hund. Jag har inte sett Sarmientos Deadgirl men nu blev jag väldigt sugen. En annan film jag måste kolla upp är japanska Battlefield Baseball då den filmens regissör Yudai Yamaguchi här gjort en riktigt rolig samurajfilm. Norwegian Ninja kan jag väl inte säga att jag blir särskilt sugen på att se, men dess norske regissör Thomas Cappelen Malling gör en ganska häftig nazifabel som är väldigt nära en serietidning på film. Dessutom får ni hålla ögonen öppna framöver efter Kaare Andrews som gör en RoboCop-doftande sci-fi som lovar mer. Han tar nu över Ti West stafettpinne och gör Cabin Fever: Patient Zero härnäst.

För mig som älskar regissörer är detta en ganska kul men hemskt ojämn film. Några filmer kommer jag minnas för alltid, några har jag redan glömt och några vill jag gärna glömma någon gång. För min del skulle jag gärna även sett Å, Ä och Ö i detta morbida alfabet.

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

One comment

  1. Jag gillar episodfilmer, så den här ska jag titta närmare på helt klart. Kanske verkar vara lite väl korta saker för min smak, men ändå.

Leave a Reply to Erik Nyström Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.