Tender Mercies

Det verkar finnas minst lika mycket att berätta om countryartister som hip-hopare. Självdestruktiva, konstnärligt drivna och med en sedvanlig förmåga att behandla sina närstående illa. Men om livet i strålkastarljuset är en fest så kommer det alltid en morgondag och det är där någonstans som denna historia tar sin början.

När den före detta countrystjärnan Mac Sledge vaknar upp på en motell ute i ingenstans efter en rejäl bläcka bestämmer han sig för att ta sig samman. Han har tillbringat de senaste åren med att supa bort sin karriär, sin hustru och relation till sin nu nästan vuxna dotter. Motellet drivs av en ung änka som även bor i ett anslutande hus tillsammans med sin son och Mac tycker uppenbarligen att hon även behöver ta hand om en torrlagd countrystjärna, för snart har de två gift sig. Naturligtvis handlar allt om honom, om hans tidigare liv och om en vag längtan tillbaka till musiken eller ett sökande efter någon form av mening när flaskan inte längre är ett alternativ.

När jag läser lite om Tender Mercies på Wikipedia upptäcker jag att den tydligen uppskattas av somliga för sitt tydligt kristna budskap. Visst, Mac väljer att döpa sig under filmen och börjar även frekventera kyrkan tillsammans med sin nya hustru, men det är knappast så att det handlar om någon form av illamåendeframkallande propaganda. Tonen är snarare återhållsam och filmen tvekar inte att ta i livets mörkare avigsidor eller blunda för lyckans uppenbara förgänglighet. Samtidigt målas det genuina familjelivet och avståndstagande från all form av syndigt leverne upp som ett ideal strax innan eftertexterna börjar rulla, men för en som vanligtvis brukar vara ganska känslig för sådant blev det aldrig något som störde. Kanske om jag skulle se den igen, men det lär knappast hända.

Det jag hade störst problem med, och som i viss mån förvisso säker beror på de konservativa värderingar filmen i grunden vilar på, är snarare den fruktansvärt osexiga skildringen av Macs nya äktenskap med änkan Rosa Lee. Hon trampar vackert runt hemmavid när han i vredesmod åker iväg med bilen, hon väntar tappert hemma med kvällsmaten när han skriver låtar till sin ex-hustru och hon slätar fullständigt över det faktum att han har en historia som hustrumisshandlare. Så länge han har cowboyhatt och kastar boll med hennes son spelar ju sådana trivialiteter mindre roll. Han är ju trots allt något slags lidande konstnär och man, vilket ju förlåter det mesta. Kan det bli mer unket? Kan det bli mer förlegat? Filmen kom 1983 men känns snarare som 1883.

Den har dock en skön känsla med dammigt Texas-landskap, trivsam musik och en mycket bra Robert Duvall i huvudrollen. Han vann en Oscar för sin insats och utan att veta vilka han tävlade mot känns det inte som något felbeslut. Han är precis lagom kärv och de tunga åren han levt syns i varenda rörelse. På något vis känns detta som en mer återhållen förlaga till Duvalls minst lika välspelade titelroll i betydligt bättre och dessutom egenregisserade The Apostle från 1997. Lyckas man bortse från de mindre lyckade delarna genom att inte tänka så mycket kan man kanske hitta tillräckligt många förlåtande egenskaper för att tycka Tender Mercies är sevärd. Lockas man av de religiösa undertonerna kan man säkert få ut än mer av den.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.