Tema: Quentin Tarantino del 6 Jackie Brown

Jackie Brown är en annorlunda Tarantino-film. Den kom ut 1997, tre år efter Pulp Fiction som han vann en Oscar för. Denna gång skrev han inte handlingen själv utan använde Elmore Leonards Rum Punsch. När filmen kom fick en del kritik och gick inte alls lika bra på bio som Pulp Fiction även om den långt ifrån var någon flopp.

Jackie Brown är i 40-års åldern och jobbar som flygvärdinna. Efter ett par år i fängelse har hon svårt att få något annat jobb. För att dryga ut kassan smugglar hon åt Ordell Robbie, en svarta börsen-haj i Los Angeles. När hon en dag åker fast tvingas hon göra en deal med ATF och LAPD för att sätta fast Ordell. Ordell har andra planer och vill döda Jackie. Så han låter en borgensman betala för att få ut Jackie och planerar sedan att döda henne. Jackie planerar dock att fortsätta leva och har en egen plan. Och mitt upp i detta befinner sig borgensmannen Max.

Jackie Brown kan snabbt bli en rörig film, det händer så mycket hela tiden. Precis som det brukar i en Tarantino film. Skillnaden här är att nu lutar han sig mot Leonards bok och han är betydligt duktigare än Tarantino på att hålla en röd tråd genom handlingen. En av sakerna som gör Jackie Brown till min absoluta favoritfilm när det gäller Tarantino är just detta. Mitt största klagomål annars med hans filmer är att det är lite för mycket sidospår, konversationer som inte leder någonstans och ”dötid”. Här är det istället mer strömlinjeformat, handlingen är rörig men allting går i en röd linje genom hela filmen och med sina 2 timmar och 34 minuter klarar den av att berätta hela historien utan att det känns långdraget.

Jag gillar Tarantino och hans dialoger. De är ofta en höjdpunkt i hans filmer. Men han har också en tendens att inte veta när det är dags att sluta. När enough is enough och det är dags att röra sig vidare i handlingen. Ibland fungerar det och blir magiskt, som i Pulp Fiction. Ibland blir den attans seg och långdragen som i Inglourious Basterds. Men tack vare att detta bygger på en bok så blir dialogerna aldrig särskilt långdragna. De håller sig inom en lagom ram och är i mångt och mycket höjdpunkterna i filmen. Sedan gillar jag hur alla har en plan och försöker komma åt varandra. Det är flera rörliga delar och man vet aldrig vad som skall hända härnäst eller vem som kommer att klara sig.

Det är en av styrkorna med Tarantino och hans filmer, ovissheten. Du är aldrig riktigt säker på om någon kommer att dö eller överleva. Hur snopna blev inte alla när Travolta dör i Pulp Fiction. Fram till dess hade han varit en av de större karaktärerna. Det gör att det finns en känsla i Jackie Brown att man aldrig är helt säker på att hennes plan kommer att fungera och att hon kommer att klara sig.

När folk pratar om Tarantinos bästa filmer glöms nästan alltid Jackie Brown bort. Antagligen för att många såg den efter Pulp Fiction och tyckte det var en sämre film. Men nu 22 år senare är det en av hans bästa filmer och jag tycker definitivt att du skall se om den.

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.