Ted

Jag arbetar på en South Park-arbetsplats. Hos oss gillar man inte Family Guy utan vi gillar South Park. Jag vet inte hur vanligt det egentligen är med polarisation mellan South Park och Family Guy-fans, men jag håller med om det mesta i South Parks dubbelavsnitt Cartoon Wars som nog kan provocera en och annan Family Guy-älskare. Den serien är för mig mest en massa slumpmässiga skämt staplade på varandra, ofta oberoende av avsnittets grundhistoria. Då dessa slumpmässiga skämt ofta kan vara roliga hade jag ändå relativt stora förhoppningar på Family Guy-skaparen Seth MacFarlanes första biofilm.*



Åttaårige John Bennett är en väldigt ensam pojke.
En jul får han en teddybjörn och på natten önskar han lyckosamt liv i sin nalle. Efter ett snabbt montage över vilken succé den magiska Ted gör i media flyttas vi 27 år fram i tiden. John (Mark Wahlberg) och Ted (Seth MacFarlane) lever fortfarande ihop och medan John drar in pengar till hushållet genom sitt jobb på en biluthyrning, spenderar Ted helst all tid i soffan med sin haschbong. Johns flickvän Lori (Mila Kunis) har egentligen inget emot Ted, men hon tror att Teds och Johns samboskap bromsar hennes och Johns framtid tillsammans. Motvilligt får Ted flytta ut, men även med eget boende och butiksjobb umgås han varje dag med John. När John smyger ifrån en fest som Loris flörtige chef Rex (Joel McHale från TV-serien Community) anordnar för att festa hemma hos Ted, får Lori nog och dumpar honom. När Rex bjuder Lori på dejt arrangerar Ted det perfekta sättet för John att vinna tillbaka Lori och – det Ted saknar mest sedan separationen – honom själv. Planen hinner dock bara initieras innan Ted kidnappas av sin störda beundrare Donny (Giovanni Ribisi) och dennes än mer störda son.

Redan innan jag såg filmen tyckte jag idén att Ted är en levande nallebjörn som alla kan se, var ganska dålig. Efter att ha sett filmen anser jag att idén är idiotisk. Visst blir det stor uppmärksamhet kring att Ted lever, vilket som sagt avhandlas i montageform, men ett större problematiserande kring detta faktum saknas. Om man ändrar en till synes obetydlig liten detalj i en tidsresefilm, skulle ofta hela världen ha förändrats 27 år fram i tiden. Här händer något på 80-talet som är betydligt mer otroligt än att exempelvis rymdvarelser skulle landa på jorden, och ändå har det inte rört vår nutid det minsta. Ted har istället påverkat världen på ett lika stort sätt som Corey Feldman (som givetvis även omnämns i filmen). Detta gör att jag inte ens kan acceptera att filmen utspelas i vår värld och har väldigt svårt att ta den till mig. Jag vet att det ”bara är en komedi” men ovanstående är fusk och gör Ted helt utbytbar mot vilken pårökt kompis som helst. Och då hade vi haft en vanlig romantisk komedi av det allra tråkigaste slaget, men med ovanligt roliga inslag.

Seth McFarlane fungerar lysande som ”roast master” i Comedy Centrals Roast av olika kändisar. Detta beror på att de som ska ”grillas”, liksom de andra gästerna, är en så utvald skara att skämten knappt kan bli för grova eller sårande. I alla fall inte just den kvällen. Desto sämre fungerar det när MacFarlane hånar någon som inte kan ge tillbaka, för han sparkar lite för ofta nedåt med sin humor. Jag har även en känsla av att Seth tycker det är minst lika roligt att provocera som att bara vara rolig. Att slänga in ALS och barncancer utan att ha något att säga med det, eller ens ha några välskrivna skämt om det, är inte bra. Jag ska inte tjata mer om South Park, men de har redan visat att de kan bygga hela episoder på just sådana förbjudna skratt, som får dig att tänka betydligt längre efteråt än avsnittets 20 minuter.

Slut på det negativa för ett tag, för det finns flera väldigt roliga scener i Ted. Precis som i Family Guy är de roligaste skämten de som kommer från ingenstans och som ingen annan än MacFarlane skulle hittat på. Ted ber under ett samlag sin tjej att föra in ett finger i hans tvättlapp och det finns en återkommande Tom Skerritt-tråd med ett klimax som är helt fantastisk. Dessutom gillar jag mycket hur filmen Blixt Gordon och allt runtomkring den, används som en metafor för hur svårt John har att släppa det som sedan länge skapat trygghet i hans liv. Den mest framträdande metaforen för detta är givetvis Ted själv, och jag tror vi är många som har saker där vi skulle utvecklas positivt av lite mer distans, men istället nöjer oss med att finna bekvämlighet för stunden.

När det kommer till karaktärerna så är Ted för det första enormt tekniskt imponerande, ägna honom gärna en extra blick när han är våt. Dessutom fungerar han bra med MacFarlanes stämma och valda rörelsemönster och viktigast av allt, kemin finns där med Mark Wahlberg. Mark är genomgående bra och briljerar som komiker när han ska gissa rätt white trash-namn på Teds flickvän, men jag känner ändå att jag hellre skulle sett en ”ursprungskomiker” i huvudrollen. I en sådan här film hade jag helt enkelt trivts bättre tillsammans med en Andy Samberg (That’s My Boy) eller till och med en Ryan Reynolds (som gör en dialogfri miniroll här). Mila Kunis är alltid trevlig att se på men får tyvärr inte vara ett dugg rolig. Giovanni Ribisi (som 2012 även sågs med Wahlberg i Contraband) är rent tråkig i ännu en otroligt stereotyp roll på väg mot att bli en ny Peter Stormare, till skillnad mot den megastjärna han kunde ha blivit om han valt rätt roller efter genombrottet i början på 2000-talet.

Gällande utgåvan så finns det både kommentarspår med MacFarlane och Wahlberg och en hel del halvroliga borttagna och alternativa scener för dig, som till skillnad från mig, skrattade ljudligt och vill fortsätta skratta till Ted. Detta kompenserar dock inte det faktum att det finns en sex minuter längre Unrated-version som inte ges ut i Sverige, med flera scener som inte finns med ens i extramaterialet (se exakt vad vi missar på Movie-Censorship.com). Att vi inte får den längre versionen, som går att få tag på i både USA och Storbritannien, är inget annat än uselt av Universal – om inte annat för att ge de som gillade filmen på bio lite mer. Om detta beror på ett misstag eller inte märker vi först om/när den förlängda versionen ges ut. Skulle det bli så kanske jag ser Ted igen, men jag tror tyvärr inte att det kommer få mig att skratta tillräckligt mycket för att jag ska se förbi filmens brister.

 

[small_divider]

Läs även Filmfenix biorecension av Emil G. Ryderup från vår huspodcast Titta dom snackar!

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.