Tales of Xillia 2

tales-of-xillia-2-01Det är inte så väldigt ofta ett rollspel har en direkt fortsättning. Oftast tillbringar vi lång tid tillsammans med ett gäng karaktärer i en värld – och så lämnar vi dom när spelet är över. Visst har Square Enix massvis med rollspel som bär titeln Final Fantasy – men förutom några enstaka spel i serien är dom bara spel som bär samma namn. Ett spel med VII i titeln är liksom inte en fortsättning på spel VI.
Jag ska inte påstå att Tales of Xillia på något vis var JRPG-genrens frälsning. Men det var mer än jag förväntade mig. Ett bra. långt och underhållande rollspel, helt enkelt – som framförallt fångade mig med sin långa speltid och välgjorda innehåll. Jag blir därför givetvis glad att se gänget i en slags reuinion ett år efter handlingen i första spelet; Milla, Leai, Alvin, Jude och dom andra är tillbaka och det blir lite som att återse ett gammalt kompisgäng man lämnade. Spelet i helhet känns också väldigt välbekant – på både gott och ont. Dom bra bitarna är intakta men handlingen och ett par nya inslag fungerar inte riktigt lika bra vilket gör uppföljaren till ett i grunden sämre spel. Det är långt ifrån dåligt – men jag kommer på mig själv att sitta och sakna känslan jag fick av det första spelet flera gånger. en del är förändrat, men mycket är återanvänt.
tales-of-xillia-2-04
Här finns dock en del riktigt bra saker; Bland annat ett inslag kallat ”Contracts” där man kan ge sig iväg på uppdrag för att tjäna föremål och pengar vilket adderar ett mervärde och en lång speltid. Jag är riktigt glad för att Tales of Xillia 2 känns sådär omfångsrikt som dom allra bästa Japanska rollspelen ska göra – när man börjar skrapa på ytan inser man att det under den finns ett riktigt långt äventyr. Vilket ger valuta för pengarna och är något jag uppskattar när jag köper ett nytt spel – jag vill helt enkelt tillbringa lång tid med det. Det finns också sidouppdrag som kallas för ”Series” – som handlar om att göra uppdrag för att lära känna medlemmarna i ditt gäng bättre. Detta är ett  inslag som jag verkligen uppskattar – även om nu långt ifrån spelets alla karaktärer inte är intressanta så är det riktigt kul att man kan ge sig iväg på sidouppdrag för att helt enkelt lära sig mer om dom och styrka deras relationer. Och detta är givetvis ytterligare något som adderar ett mervärde och många extra speltimmar.
Grafiskt känns Tales of Xillia 2 lite som en besvikelse – att vi är på slutet av den här konsolgeneration blir ibland väldigt tydligt då vi har vant oss vid betydligt snyggare spel. Men är man som jag svag för en Anime cel-shading-stil har man här ett spel som åtminstone känns väldigt Japanskt. Framförallt bakgrunderna i spelets många fighter är ett typiskt exempel på det visuella som hade kunnat vara betydligt snyggare. Det blir väldigt mycket Playstation 2 över vissa delar.
Spelets musik är stundtals väldigt bra – här finns en del riktigt episka spår man kommer på sig själv att nynna med i. Men musiken i helhet når, precis som grafiken, bara knappt godkänt. Här finns enstaka platser där det är enkelt att förlora sig i det visuella men lika ofta känns världen man utforskar väldigt stel och död och det förekommer en del hemska pop-ups man trodde var förbehållet äldre konsoler än Playstation 3.
tales-of-xillia-2-02
Sammanfattningsvis når inte Tales of Xillia 2 riktigt fram till sin föregångare i underhållningsvärde – första spelet kändes helt enkelt mycket mer spännande. Men här finns gott om innehåll, och en Animestil som tilltalar mig personligen väldigt mycket Om man inte är för kräsen gällande JRPG kommer man definitivt ha riktigt roligt med detta – och gillade man första spelet blir det samtidigt ganska oumbärligt att spela det här. Man vet ungefär vad man får. Vilket både känns tryggt men samtidigt ganska tråkigt.

About Conny Andersson

Filmnörd, TV-spelsnörd, Star Wars-nörd, Anime-nörd.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.