Tales of Vesperia: Definitive Edition (PC)

Japanska rollspel är något som alltid har intresserat mig väldigt mycket men jag har aldrig riktigt tagit mig tiden att sätta mig i in i ett. Jag har tillbringat hundratals timmar med de två första Pokemonspelen till Gameboy men pokemonserien är ju ungefär så lightversion som det går att få ett Jrpg. Förutom det så har jag spelat igenom det första Kingdom Hearts, ett tiotal timmar Final Fantasy I, IV och VII och ett fåtal timmar i några andra spel som jag inte minns namnet på. Det är inte för att spelen är tråkiga eller dåliga som jag inte spelat klart dem utan snarare för att jag är ganska glömsk och lätt kommer av mig i mitt spelande. Många spel går ju alldeles utmärkt att bara plocka upp och fortsätta lira efter flera veckors eller ibland månaders uppehåll. Men när man plockar upp valfritt Jrpg tre månader senare så känns det oftast som att det är lika bra att börja om från början. Så när jag fick chansen att recensera Tales of Vesperia så kände jag att det kanske äntligen var dags att ta sig an Jrpg genren ordentligt, nu fanns det inte längre några ursäkter.

Tales of Vesperia är det tionde spelet i Tales serien och släpptes för första gången till Xbox 360 år 2008 följt av en uppdaterad version till Playstation 3 året därpå men då endast i Japan. Det är den versionen som nu släpps över hela världen till Playstation 4, Xbox One, Nintendo Switch och Windows. Jag har Spelat Windows versionen inför den här recensionen.

Tales of Vesperia utspelar sig i världen Terca Lumireis, i vilken den största energiresursen är stenar som kallas Blastia. Dessa finns i enormt kraftfulla varianter som används till att bland annat skapa barriärer runt världens städer för att skydda dessa från den enorma mängd monster som finns utanför. Blastia finns även i mindre varianter som kan byggas in i vapen och smycken för att göra dess användare starkare eller ge dem magiska färdigheter. Terca Lumireis är en värld med en lång och till stor del bortglömd historia och all Blastia som finns i världen skapades för längesedan och ingen nu levande människa vet hur man skapar ny.

Som spelare så axlar du rollen som Yuri Lowell en ensamvarg och före detta riddare som har en förmåga att hamna i problem vart han än går. Och det är just detta som händer i spelets första timme. På grund av ett missförstånd så hamnar Yuri i fängelse men lyckas rymma och träffar snart den adliga unga kvinnan Estellise. Det visar sig att Estellise också har riddarna efter sig av oförklarlig anledning och hennes mål är att söka upp Yuri’s vän och före detta riddarkollega Flynn. Yuri och Estellise lämnar därför staden för att söka upp Flynn och äventyret börjar på riktigt.

Spelandet är uppdelat i tre distinkt olika delar. I städerna så springer man fritt runt i ett tredje personperspektiv med låsta kameravinklar och pratar med folk och driver storyn vidare. När man lämnar en stad så rör man sig i en såkallad Overworld, det ser alltså ut som att man springer runt på en karta. Och under striderna så spelar man i tredjeperson på ett mindre arenaliknande utrymme. Striderna i Tales serien spelas med något som är känt som Linear Motion Battle System. I praktiken så känns det ungefär som ett fightingspel där man rör sig i en rak linje relativt till fienden man har låst in sig på för tillfället. Vill man så kan man även röra sig fritt i alla riktningar av spelplanen för att till exempel försöka ta sig in bakom fienden. Förutom att slåss och bygga ihop kombos av attacker så kan man även pausa spelet för att byta vilken fiende man siktar in sig på eller för att använda föremål och magi. Under striderna så kontrollerar du en av dina karaktärer medans de andra styrs automatiskt efter hur man har ställt in att de ska agera under strid. Från början så består ens party av tidigare nämnda Yuri, Estellise och Yuri’s hund Rapido. Det tar dock inte lång tid innan ditt party består av en hel hög med typiska rollspelkaratärer som Magiker, Tanks, Healers och så vidare.

Storyn drivs även den framåt på tre olika sätt, vanliga mellansekvenser i spelmotorn, Serietidningsliknande sekvenser där tecknade versioner av karaktärerna pratar i varsin ruta och vid vissa specifika tillfällen så får vi se hela tecknade mellansekvenser i typisk animestil. Jag har tyvärr inte hunnit så långt i spelet som ja hade velat och hoppats på att ha gjort vid det här laget, men av det jag har hunnit spela så känns storyn ganska typisk för valfri fantasyanime men ändå tillräckligt intressant för att jag ska vilja fortsätta för att få veta vad som händer härnäst.

Rent tekniskt så märks det tydligt att Vesperia är ett i grunden tio år gammalt spel. Grafiken är definitivt inget att skryta om men den gör ändå sitt jobb och rent designmässigt ser det fint ut. Jag har som jag redan nämnt spelat PC-versionen av spelet. Eller mer korrekt uttryckt så har jag spelat konsolversionen som någon kört igen den magisk ”make pc port” maskinen. För i grund och botten så är det fortfarande ett konsolspel. Grafikalternativen är minimala och även om det går att spela med mus och tangentbord så rekommenderas det bara om du vill plåga dig själv. Kontrollschemat är extremt ologiskt och muspekaren är nästan oanvändbar i menyerna. Jag har därför spelat med ed Xbox one handkontroll och med den så funkar allt perfekt.

Grafikinställningarna skriker inte direkt AAA spel 2019

Så lyckades Tales of Vesperia få mig att bli jrpgfrälst? Nej inte riktigt, men det är ett bra spel som jag verkligen ska försöka att spela klart och jag ser fram emot att fortsätta med fler delar i serien och and Japanska rollspel.

Japanska rollspel är något som alltid har intresserat mig väldigt mycket men jag har aldrig riktigt tagit mig tiden att sätta mig i in i ett. Jag har tillbringat hundratals timmar med de två första Pokemonspelen till Gameboy men pokemonserien är ju ungefär så lightversion som det går att få ett Jrpg. Förutom det så har jag spelat igenom det första Kingdom Hearts, ett tiotal timmar Final Fantasy I, IV och VII och ett fåtal timmar i några andra spel som jag inte minns namnet på. Det är inte för att spelen är tråkiga eller dåliga som jag inte spelat…

Review Overview

Betyg

70

About Alexander Alfonsson

Alexander Alfonsson
Född och uppvuxen i Norrtälje numera Värmlänning. Född nörd men fick en infall att bli Viltmästare som resulterade i gymnasiegång i Forshaga men slutade med fru och barn i Töcksfors. Inbiten filmsamlare och förhållandevis nybliven cineast under upplärning.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com