Supergirl: Säsong 3

När Supergirl för första gången flög in i TV-rutan under hösten 2015 var världen ett annorlunda ställe. Trump hade ännu inte ställt upp i presidentvalet, filmen om Wonder Woman hade inte haft premiär och #MeToo-rörelsen hade inte kommit igång. En feministisk superhjälteserie kändes ändå relevant för televisionsnätverket CW som storsatsade på att expandera sin katalog efter framgångar med andra superhjälteserier som Arrow och The Flash. En serie som klarar Bechdeltestet med råge i nästan varje episod och hittills den enda serien – åtminstone som jag har sett – där hela sex kvinnliga huvudpersoner tar plats i en nyckelscen, utan att det känns konstigt.

Nuförtiden kan det verka som att dagliga nyhetsreportage målar upp en verklighetsbild som är lika mörk och dyster som höstvädret, och då kan det vara skönt att slå på en episod Supergirl och värma sig i den närmast obotliga idealism som serien erbjuder. I den tredje säsongen har även Kara Zor-El tvingats att vakna upp i en värld som är betydligt mörkare än den hon önskat. Vi som har sett säsong två vet att hon tvingades välja mellan att rädda världen från de invaderande Daxamiterna och att leva tillsammans med sitt livs kärlek, Mon-El. Men vi vet också att det var tack vare denna uppoffring som nästan samtliga av de andra huvudpersonerna kunde få en chans att leva lyckligt med tillsammans med sina respektive partners, och det är med dessa byggstenar som den tredje säsongen sätter fart. Medan Supergirl fortsätter att göra sitt bästa för att rädda liv från olyckor och brott så blir det deras jobb att försöka stötta upp henne på det emotionella planet och hållet ljuset av hopp vid liv.

I denna säsongen möter Supergirl flera nya fiender – bland annat tre från hennes hemplanet Krypton.

Supergirl har alltid på ytan handlat om världens starkaste kvinna och hennes äventyr som superhjälte. Hon hamnar frekvent i episka strider med extraordinära motståndare som ofta själva har superkrafter. Och under ytan har det alltid funnits något mänskligt. Det är just detta som gjort serien så bra och författarna fortsätter i samma stil. Det är även så att varje episod fortfarande har åtminstone en kvinna bakom varje manus. Vad som förändrats är det tema som skiner igenom nästan varje episod. Där den andra säsongen handlade om relationer och vänskap, handlar denna säsong om familjen och att hitta vägen till att göra det rätta – även när resultaten blir förödande för dig själv.

Supergirl möter flera nya motståndare – såsom den sliskiga direktören Edge, den mäktiga bankrånaren Psi och den mörka kryptoniern Reign. Hon möter även nya vänner såsom karaktärer från Legion of Superheroes, J’onn J’onzz pappa och affärskvinnan Samantha Arias. Just Samantha är en av de mest intressanta karaktärerna och hennes resa är den som förkroppsligar just det tema som författarna valt att fokusera på. Hon börjar med att hjälpa Lena Luthor att driva företaget L-Corp efter att Lena bestämt sig för att för expandera sitt imperium genom att köpa upp företaget där Supergirl jobbar som journalist på sin fritid.

Samantha och hennes dotter Ruby tillför en ny dimension till alla seriens hjältar.

Samantha är en ensam mamma med ett mörkt förflutet och kämpar ständigt med att hitta en balans mellan att vara där för sin dotter och att hålla sin ambitiösa karriär igång samtidigt som hon bekämpar sina personliga demoner. När de senare till slut hotar att ta över hela hennes liv tvingas Samantha att ta flera mycket obehagliga beslut och det kulminerar med att hon helt måste isolera sig för att skydda sina nära och kära. Dottern Rudy blir därmed en karaktär som alla som växt upp under dysfunktionella familjeförhållanden kan relatera till. För henne är Samantha vissa dagar världens bästa mamma, och andra dagar är hon som en helt annan person, eller helt enkelt totalt frånvarande. Det finns flera underbara scener där Supergirl, hennes adoptivsyster Alex Danvers och Lena Luthor – även kända som the “cool aunts club” – försöker ställa upp för att stötta en liten flicka på sina egna sätt.

Inte för att detta på något sätt minimerar Supergirls roll som seriens huvudperson. Det är snarare en bonus att vi får se henne i rollen som en godhjärtad vanlig kvinna samtidigt som hon fortfarande kan besegra farliga fiender med ett gammalt hederligt knytnävsslag. Vi får även se henne kämpa med sorgen som Mon-El lämnat efter sig och den melankoli som slår följe med varje period av depression. Vi får se Supergirl försöka hitta en poäng med att bejaka sitt alter ego som journalisten Kara Danvers och vi får till och med se henne i sin svagaste stund när hon ger upp sin idealism och sviker förtroendet av två av sina närmaste bundsförvanter. Det är en intressant dekonstruktion, och jag lovar att det är värt det för vändningarna som kommer i slutet av handlingen.

Handlingen runt Supergirl, Samantha och Ruby, samt alla antagonister byggs nämligen långsamt upp över hela säsongen och precis som tidigare finns det en rejäl belöning i den sista episoden, där alla trådar som dragits till slut ska klippas upp inför Supergirls dramatiska slutspurt. Att världen ska räddas och att våra hjältar har alla medel som krävs för att lyckas är självklart, det intressanta är att det finns riktiga konsekvenser för varje val och att deras val inte alltid är de bästa.

Vi får se nya sidor av radarparet Supergirl och hennes syster. Alex får bland annat testa sin förmåga som förälder när hon tar hand om 12-åriga Ruby.

När det kommer till själva boxen, så utgivaren lärt sig läxan från förr. Istället för minimalt med extramaterial där det mesta består av olika intervjuer och videos från olika promotion-events så bjuder säsong tre på borttagna scener från flera olika episoder och hela fyra extra episoder från mega-eventet Planet X – där karaktärer från serierna Arrow, Flash och Legends of Tomorrow är med tillsammans med Supergirl.

I slutändan bjuder paketet på hela 26 episoder á 40 minuter, en ny snyggare meny och en story som håller måttet – även om denna tredje säsongen nog är den svagaste hittills. Skaparna har visserligen varit smarta med det faktum att de inte har lika mycket pengar som förr och att de varit tvungna att förhålla sig till andra serier från CW – men ibland märks det att de behövt ta till en del nödlösningar eller helt enkelt inte haft tid att utveckla en idé så mycket som de velat. Detta är synd men slutresultatet är ändå att Supergirl bara gått ner från solklara femmor till något mer åt en fyra.

Gästskribent: Mika Leth

När Supergirl för första gången flög in i TV-rutan under hösten 2015 var världen ett annorlunda ställe. Trump hade ännu inte ställt upp i presidentvalet, filmen om Wonder Woman hade inte haft premiär och #MeToo-rörelsen hade inte kommit igång. En feministisk superhjälteserie kändes ändå relevant för televisionsnätverket CW som storsatsade på att expandera sin katalog efter framgångar med andra superhjälteserier som Arrow och The Flash. En serie som klarar Bechdeltestet med råge i nästan varje episod och hittills den enda serien - åtminstone som jag har sett - där hela sex kvinnliga huvudpersoner tar plats i en nyckelscen, utan att…

Review Overview

Betyg

80

About Nathalie Leth

Nathalie Leth
Även om inget tycks kunna rubba hennes favoritfilm Definitely, Maybe från första platsen så är jakten ständigt igång efter nya filmupplevelser. Varesig det rör sig om en prasslig chipspåse och häftig thriller eller tio kilo choklad med det senaste romantiska dramat så kan man räkna med att Nathalie redan är på plats. Om filmen dessutom är gjord av Denis Villeneuve eller har Jake Gyllenhaal i någon av rollerna så finns det inget väder som stoppar henne från att se detta på bioduken.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com