Super Mario Odyssey

It’s a me, Mario! Den lönnfeta, italienska rörmokaren gör nu i senhöst renodlad Switch-debut i Super Mario Odessey i vad som på förhand har kallats för årets bästa spel. Med sig har han en magisk mössa och mot sig har han i vanlig ordning den skurkaktiga Bowser Koopa. Är spelet så pass tillvida bra att det bör få utmärkelsen ”Årets spel 2017”?

Premissen är enkel. Väldigt enkel. Som sig bör när det kommer till Super Mario-spel. Spelet börjar med att Mario bordar ett luftskepp. På skeppet möts han av Bowser, klädd i vit kostym och hatt som för tankarna till valfri amerikansk pimp, och Princess Peach. Bowsers plan denna gång är ett bröllop, till synes ej ett gemensamt beslut, som ska göra så att Peach en gång för alla kommer tillhöra honom samt att han slipper röva bort henne gång på gång. Efter ett hafsigt försök att stoppa Bowser vaknar Mario upp i staden Bonneton, beläget i Cap Kingdom. Kort därpå dyker en besynnerlig hatt upp som presenterar sig själv som Cappy. Cappy berättar att Bowser minsann varit i Bonneton också, där han även plockat med Cappys käresta Tiara på sin flygande skuta. De två beslutar sig för att slå följe för att rädda de båda damerna, och där har vi storyn för Super Mario Odyssey.  

Cappy är spelmekaniskt sett den stora nyheten i Odyssey, precis som brandslangsbackpacken FLUDD var i Super Mario Sunshine, eller som Yoshi i Super Mario World, och den utnyttjas till fullo. När Mario kastar mössan så blir han den fienden han träffar, vare sig det handlar om en Goomba, Bullet Bill eller en Tyrannosaurus Rex. Ett riktigt lyckat tillskott som ger en annan dimension i spelandet då Mario, med hjälp av t.ex.  Bullet Bills skepnad, kan ta sig över avgrunder han inte hade kunnat klara att hoppa över. Andra gör så att man når höga avsatser som inte hade varit möjliga att nå osv. Stundtals kan man dock få känslan att mössan i det närmaste överanvänds då varje fiende samt invånare i kungarikena har mössa på sig. Varje slag Mario delar ut är med mössan, antingen genom att kasta den eller att sopa till fienderna med den på nära håll. Dessutom använder sig i princip varenda boss av någon form av magisk mössa när de bråkar med Mario.

På tal om bossar – i detta spel finns det en uppsjö av minibossar och andra, som bör ligga lite över nivån miniboss. Med sig på sin bröllopsturné har Bowser några illbattingar som kallas för Broodals – en kvartett ilskna kaniner som agerar som någon form av bröllopsfölje. Borta är alltså Koopalings, tyvärr. Jag vet inte ifall Nintendo ansåg att de har använt de bråkstakarna alldeles för mycket under de senaste åren i och med deras medverkan i New Super Mario Bros-serien och i Super Mario 3D World, men de hade passat ypperligt som minibossar i denna titel med tanke på att Broodals är relativt slätstrukna figurer.

Odyssey är namnet på en luftballong som Mario och Cappy använder för att ta sig från ett kungarike till ett annat. När man väljer kungarike kommer det upp en vågrätt lista där man får välja kungarike att åka till. Borta är alltså spelhubbarna som Peach Castle (Super Mario 64) och Comet Observatory (Super Mario Galaxy). Personligen så föredrar jag utan någon som helst tvekan en hubb, alternativt ett ”spelbräde” likt Super Mario World, vilket bidrar en aning till spänningen ifall det helt plötsligt kan dyka upp en hemlig värld i någon lönngång man nyss av en ren slump hittat i hubben som inte alls är självklar att man finner utan att söka igenom varenda millimeter av hubben eller rent av leta upp med hjälp av internet. Denna spänning är som bortblåst nu när man snabbt väljer bana i en lista, även fast det går smidigt.

Det har aldrig varit lättare att styra vår småfeta favorititalienare än vad det är i Odyssey. Joysticken på kontrollen styr Mario lugnt och säkert genom kungarikena – springa på smala plattformar med stup på kanterna har aldrig känts mer självklart och lätt än vad det gör nu. Kameravinklarna har faktiskt inte stört mig en enda gång genom äventyret, vilket de gör var och varannan sekund i Super Mario 64 vilket bidrar till att man alldeles för ofta trillar ner i avgrunden. Man kan genom att skaka Switchens olika kontroller göra andra saker såsom att klättra snabbare och göra så att Cappy blir målsökande, för att nämna några. Tråkigt nog går inte detta att stänga av, eller att använda via någon annan knapp på handkontrollen, så vill du klättra fort eller få hjälp av Cappy med siktet så måste du sitta och veva med kontrollen i tv-soffan.

Spelvärldarna, som i detta spel nämns som kungariken, är finurligt utformade och vackra visuellt sett i vanlig ordning. Vissa är sämre än andra, såklart. New Don City är en sådan värld som jag inte vet vad jag ska tycka om. Den är relativt kul att spela, men vad tycker jag egentligen om Mario i New York (som det ju föreställer) mitt bland människor? Jag upplever även att Nintendo har lyckats med konsstycket att göra världarna väldigt små, men samtidigt innehållslösa. Det är verkligen en bedrift i sig, som jag dessutom måste reda ut. Ta till exempel snöbanan med pingvinerna i Super Mario 64 – det är en stor bana som tar lång tid att springa igenom samt att det är omöjligt att stå i ena änden och se till andra änden av banan. Det kan man på mestadels av världarna i Odessey – och det gör att den episka känslan av maffiga världar försvinner – en känsla som Super Mario-spel brukar förmedla. Lägg därtill att det finns allt från 20-70 månar att samla (här samlas månar istället för stjärnor) i varje värld, med känslan av att världarna är små och innehållslösa. I Mario 64 finns det enbart sju stjärnor att samla per värld, men trots det infinner det sig ingen känsla av innehållslöshet. Förutom New Donk City är Bowsers Castle en märklig design som kan föras på tal – sedan när har Bowsers porträtteras som samuraj? Det gör han här med sitt slott/kungarike som osar samurajdesign. Även musiken för tankarna till samurajernas Japan. Jag gillar bandesignen skarpt, tro inget annat, men jag vet i tusan om jag köper att det är Bowsers värld.

Mynt har jag alltid sett som ett, mindre, problem i Super Mario-spel – de fyller aldrig riktigt någon viktig funktion. Det gör de i Odyssey då man kan köpa olika utstyrslar med dem till Mario. Flera av kläderna måste man dessutom köpa för att kunna ta vissa månar. Tyvärr är det alldeles för lätt, som vanligt, att samla mynt då du kan plocka 20 mynt från ett ställe, återvända några minuter senare och plocka de 20 mynten igen. Vid vissa passager där Nintendo tydligt räknat med att man ska misslyckas ett par gånger så finns det oftast ett gäng mynt man hinner att ta innan man ramlar ner i avgrunden och får börja om en bit bakåt. När man blir av med sina tre liv eller ramlar ner i en avgrund blir man av med tio mynt, så sett används mynten på ett bra sätt i detta spel, men innan man ramlar ner i en avgrund så hinner man få tag i kanske åtta mynt, vilket ju innebär att man bara egentligen blir av med två mynt innan man får fortsätta. Ibland hinner man till och med plocka 15 mynt, vilket ju innebär att din portmonnä blir större även fast det kostar tio mynt för en continue.

Som stycket ovan skvallrar om är spelet alldeles för lätt, och då kan man dessutom ställa in en hjälpfunktion så det blir ännu lättare. Att klara spelet är ingen konst i sig, man behöver kanske plocka 20 % av spelets månar, jag har inte riktigt räknat, för att möta Bowser i spelets slutstrid. Själva storyn avverkar man därför på 10-15 timmar, och den är inget att hänga i granen egentligen. Det går lite för snabbt – ibland kanske du enbart behöver sju månar för att komma iväg från världen till en annan. Men det är efter slutfighten spelet i mångt och mycket börjar på riktigt. Så frukta intet ifall du känner att du snart kommer möta Bowser i spelets slutstrid – det roliga börjar efteråt, utan att avslöja för mycket. Vissa månar är så märkligt utplacerade att du kan få dem av invånare som antingen ger den dig för att du ser snäll ut eller ”åh nej, du hittade mig”, vilket undertecknad reagerade på då jag inte ens visste att jag letade efter någon från första början. Ibland kan du springa runt ett hörn och i det närmaste springa rakt in i en måne.

För att summera upp och återvända till den inledande frågan i recension – är detta årets spel? Nej, det är det inte. Självklart ska det vara med på en tio-i-topp-lista av bästa spelen 2017, men årets bästa spel är det inte. Största frågan jag ställde mig själv medan jag spelade var: känner jag mig besviken? En gnutta kanske, det motsvarade inte riktigt mina högt ställde förväntningar, men det får ju stå för mig att jag byggde upp det för mycket. Men jag kan ändå inte säga att jag är besviken, för det är trots allt Mario. Man vet vad man får, och Super Mario-spel håller en vääääldigt hög lägstanivå. Gillar man Mario så kommer man gilla det här spelet. Älska det? Det låter jag var och en avgöra själva. Super Mario Odyssey är i mitt tycke sämre än Super Mario 64 och Super Mario Galaxy, om vi nu jämför 3D-spelen, men är snäppet vassare än Super Mario 3D World, och det är ju ändå ett väldigt gott omdöme.

It’s a me, Mario! Den lönnfeta, italienska rörmokaren gör nu i senhöst renodlad Switch-debut i Super Mario Odessey i vad som på förhand har kallats för årets bästa spel. Med sig har han en magisk mössa och mot sig har han i vanlig ordning den skurkaktiga Bowser Koopa. Är spelet så pass tillvida bra att det bör få utmärkelsen ”Årets spel 2017”? Premissen är enkel. Väldigt enkel. Som sig bör när det kommer till Super Mario-spel. Spelet börjar med att Mario bordar ett luftskepp. På skeppet möts han av Bowser, klädd i vit kostym och hatt som för tankarna till…

Review Overview

Betyg

80

About Kenny Nordgren

Kenny Nordgren

En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com