Sunset Overdrive

Insomniac Games har sedan länge varit något av en Sony-eklusivitet. Jag fann tycke för deras spel redan i och med Spyro-spelen till det första Playstationet men det var med Ratchet & Clank-serien som jag blev riktigt förälskad. Nu när Insomniac startar upp ännu en färgglad tredjepersons-shooter finns det ingen tvekan om att jag ska ge det ett försök.  

sunset-overdrive-e3-amusement-jpgjpg-6e45d9

I Sunset City har apokalypsen börjat. Stadens mest populära energidryck, Overcharge, visade sig nämligen ha en lite jobbig bieffekt när alla som druckit den helt plötsligt blir kötthungrande mutanter som snabbt decimerar stadens befolkning. Som om mutanter inte vore jobbigt nog börjar snart energidrycksföretaget Fizzcos säkerhetsrobotar komma till staden för att undanröja alla vittnen. Det är uppenbart att den redan smått motbjudande storstaden har blivit ännu mindre inbjudande än förut och för alla överlevare finns det egentligen bara ett hopp – flykt från Sunset City.

2622800-sunset-overdrive-cinematic-horror-night-od

Direkt när själva grunderna för historien är lagda slängs jag in det humoristiska våldsverkandet. Det kryllar av fiender i den öppna staden men det råder ingen tvekan om att ”ensam är stark” kommer att vara ledorden för hur jag ska klara mig med skinnet i behåll ur staden. För även om jag under äventyret träffar ett antal olika överlevare som tar min sida är det väldigt sällan som de faktiskt hjälper till med dräpandet som uppenbarligen är den viktigaste delen i kampen för fortsatt överlevnad. Lyckligtvis har Insomniacs mest fantasifulla designers gjort ett gediget jobb med att skapa en arsenal utan motstycke. På lång väg doftar det av Ratchet & Clanks vapensystem och vapen, fast med en stor skillnad: en riktigt härlig känsla av att en galning skulle ha byggt vapnen av saker som han har hittat i sitt garage. Den helautomatiska vinylskiveskjutaren är ett perfekt skydd mot de svaga mutanterna medan den bowlingklotsavfyrande ”the Dude” är perfekt för att handskas med robotarna som intagit staden. Tempot i striderna, tillika spelet överlag, är extremt högt. På bara sekunder har jag med lätthet ihjäl mängder med fiender, men samtidigt är spelet väl balanserat för att spelaren inte ska vara helt oövervinnerlig. Det kan snabbt bli för många fiender för att det ens ska vara fysiskt möjligt att avvärja alla. Ibland attackerar mutanter i storleksordningen mindre lastbil, dessa kan snabbt göra mos av en oförsiktig spelare. Som tur är har jag alltid möjligheten att fly istället för att ge mig in i strider som är onödigt riskabla.

2622803-sunset-overdrive-mugger-od

Jag nästan flyger fram genom staden med skorna mot metallrör och elledningar. Skateboardlösa grinds går att göra på i princip allt som inte är plan mark och eftersom de går mycket snabbare än att springa runt använder jag mig så gott som alltid av dem. Dessutom hjälper de till att bygga upp kombos medans man har ihjäl sina fiender. Ju högre kombos man lyckas uppmana och ju snyggare man spelar desto mer Style får man, vilket i sin tur ger karaktären tillfälliga egenskaper för att underlätta i striden. För att vidare hålla kombomätaren igång eller bara ta sig fram som en stormvind genom staden kan man studsa fram på parasoll och biltak och springa på husväggar, men inget av dessa tillvägagångssätt känns lika prominenta som alla grinds. Dessa ändlöst långa grinds i den extremt färgglada staden där alla föremål finns på sin plats bara för att jag ska kunna använda dem som studsmattor ger mig allt som oftast en stark känsla av att jag spelar ett tokigt Tony Hawk’s Pro Skater med en väl tilltagen actionkomponent. Med tanke på dess gameplay känns detta som ett perfekt spel för slutet av PlayStation 2-eran. Det enda som jag tycker verkligen skriker Xbox One om spelet är grafiken. Det är helt klart ett av de snyggaste spelen jag spelat på de nya konsolerna både sett till polygoner men framför allt den lekfulla miljön och alla tusentals snygga och roliga detaljer.

sunset-overdrive-screencap_800

För att göra de halvt förlegade spelmomenten så mångsidiga som möjligt finns det sätt att uppgradera både vapen och karaktärens statiska egenskaper men jag känner mig ändå ganska snart trött på malandet. Det finns i stort sett två olika uppdragstyper, även om spelet har mängder med sidouppdrag. De vanligaste är så klart fetch-quests som bara går ut på att ta sig från A till B för att döda massa fiender där som man sedan ska ta något från. Ibland får man som uppblandning vakta sin huvudbas i ett slags tower defense-läge som kombineras med det gamla hederliga studsandet och skjutandet. Jag tycker inte att det var tillräckligt annorlunda från det vanliga ”döda hundratals fiender utan hjälp av torn” för att verkligen skilja ur sig från resten av spelet. Till och med onlineläget har liknande A till B-upplägg och för mig som i nästan uteslutande spelar med slumpmässigt utvalda spelare gav det så gott som inget.

Trots att jag som sagt blir uttråkad av spelmekaniken kan jag inte påstå att jag inte gillar spelet. Det må vara gameplay som känns ganska mycket som något från 2005, men det känns iallafall som ett riktigt bra spel från 2005. Striderna är extrema på ett töntigt, överdrivet vis som slår över till att vara häftigare än allt annat. Och hela upplevelsen är som sagt supersnygg på fler än en nivå. Även karaktärsskaparen var lite härligare än väntat när jag upptäckte att en rejäl ansiktsbehåring eller riktigt kort kjol inte var något som bara kunde bäras av karaktärer med könstillhörighet som i vanliga fall förknippas med dem. Att man dessutom under spelets gång kan göra om sin karaktär i grunden gav det en liten extra kick. Det är också skönt att spela ett spel där humorn verkligen får ta plats. Att skämten visserligen oftast är långt ifrån vassa meta-spaningar om tv-spel eller bara ett evigt staplande av svordomar är väldigt synd, men jag gillar verkligen att de ger det ett ärligt försök. Det är ett tv-spel som är tv-speligare än något annat har varit på riktigt länge, och i små doser är det faktiskt något som jag verkligen gillar.

About Gabriel Hector

Gabriel Hector
Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.