Summer in February

summer-in-february-01Filmen är baserad på verkliga händelser om Alfred Munnings och dennes första fru Florence Carter-Wood. Det är tragisk kärlek i den edvardianska eran. Men lyckas Summer in February ge oss något nytt?

Året är 1913 och AJ Munnings bor i den lilla fiskebyn Lamorna där det finns ett kollektiv av duktiga målare, bland dem Laura och Harold Knight. Munnings bäste vän är Gilbert Evans, deltids officer i den brittiska armé och den som är ansvarig för uthyrning av stugor till målarna. En dag kommer den unga Florence Carter-Wood till byn för att bo med sin bror och utveckla sitt målande. Evans blir kär i henne på en gång men brittisk som han är vill han vänta tills rätt tillfälle att berätta hur han känner. Munnings som är mer av en kvinnokarl och kan få vilken flicka som helst är mer direkt på om sitt intresse. Kärlekstriangel kommer inte bara slita vänskap sönder och samman utan även hota unga Florence psyke.

Som alltid när det är baserat på verkliga händelser är det en fin gräns mellan vad som har hänt och hur mycket friheter regissören måste ta sig för att berätta en bra historia. I detta fall finns det inte så många dokumenterade händelser så att regissören har ganska god frihet att styra historien och olycklig kärlek mitt i vintern i ett kargt brittisk landskap låter som en bra setup för ett drama men det hela tar aldrig fart. Filmen skyndar på i långsam takt och berättar sakligt sin historia men jag känner aldrig att jag engageras eller bryr mig om de personer som framträder. Ingen av dem är tillräckligt intressant för att vara värd att lägga ner tid på och ingen av skådespelarna lyckas skapa något som känns trovärdigt.summer-in-february-02

Det blir så där småputtrigt som de kan bli när britter skall berättar historier när solen aldrig gick ned över riket och den nostalgiska blicken när man fortfarande var en stormakt och ens konstnärer var vida kända över världen. Men den passion och intensitet som filmen hade behövt för att göra detta triangeldrama väl värt att se finns inte där. Christopher Menaul som mest gjort filmer för tv eller tv-serier innan klarar inte av att lyfta historien och göra den intressant. Snarare sitter jag 45 minuter in och tittar på klockan och funderar hur lång tid det är kvar. Framförallt är Florence Carter-Wood filmens stora problem. Vi vet inget om hennes tankar eller idéer, varför väljer hon Munnings när hon älskar Evans? Vad driver henne att bli konstnär? Vem är hon? De båda manliga karaktärerna kan jag få grepp om, delvis för att de är karikatyrer men Carter-Wood som är filmen viktigaste karaktär blir jag aldrig klok på. Försökte hon ta livet av sig för att hon var olyckligt kär eller för att hon led av depressioner i en tidsålder där det fanns ganska lite hjälp att ge? Filmen ger inga svar på dessa frågor.

Cornwall och dess omgivningar är filmen stora höjdpunkt, den är fantastisk vacker på sina ställen och får mig att vilja resa dit och besöka dessa klippor och stränder som jag ser i filmen. Men det är också allting som är intressant. Dominic Cooper och Dan Stevens fungerar helt okej i sina roller och tillsammans så fungerar de bra ihop men Emily Browning har en väldigt tafatt tolkning av sin karaktär. Summer in February är ett perioddrama som aldrig tar fart eller blir intressant. Att bara titta på fina omgivningar och habilt skådespel räcker inte så långt.

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.