Stolen

Nicolas Cage dyker endast upp i en enda film under 2012. En siffra som kan jämföras med fem filmer året 2011 och enligt IMDb.com har han minst nio på gång under 2013. Det här är sagan om nittiotalsstandardactionthrillern Stolen, hans enda vacklande insats året 2012.

Om man är en beundrare av Nicolas Cage så sätter man knappast igång en nysläppt actionrulle där han ingår och inbillar sig att man kommer att erhålla lika roande action som i The Rock eller Face/Off. Det brukar snarare vara riktigt usla filmer där den stackars Cage, med en peruk på sniskan, storögt står och glor efter ett UFO, kör motorcykel med en brinnande dödskalle, eller något annat udda. Jag, och säkert många med mig, har börjat tröttna på den skådespelaren vid det här laget. Eller så har man tur och råkar haffa Cage när han bjuder på bra skådespel i bättre filmer såsom Matchstick Men, Adaptation eller The Weather Man. I just denna film, Stolen, pendlar hans insats någonstans mellan katastrof och medioker, i en medioker men inte helt katastrofal film.

Det handlar om Will Montgomery. Han var en framgångsrik stortjuv som, efter att ha åkt fast medan kumpanerna kom undan, nu har släppts efter åtta år bakom lås och bom. Tio miljoner dollar från kuppen är försvunna sedan polisen fick in en fot i dörren och stoppade stölden och ingen vet var pengarna är, men både FBI och tjyvarna är övertygade om att Will har stashat stålarna någonstans. Således är FBI utomordentligt intresserade av Will när han lämnat fängelset och skuggar honom i jakt på ledtrådar om var bytet kan tänkas finnas. Som om det inte vore nog blir Will dessutom utpressad och tvingad att hosta upp det gamla bytet, då det värsta har inträffat – hans dotter Alison är kidnappad och används som säkerhet tills pengarna är tillbaka. Hur han ska få tag i dem blir motorn i filmen och tolv timmar har han på sig, annars ska hon dö, sägs det från kidnapparhåll. Det är alltså både Alison och pengasäcken som är ”stolen”.

Som ni förstår är Stolen ingen jätteavancerad eller förbryllande film, utan en enkel och snabbt avklarad historia som har filmats tusen gånger förr. Den uppmärksamme lägger naturligtvis märke till en del likheter med Taken, där Liam Neesons dotter råkar riktigt illa ut, men dennes jakt och hämndbegär känns nästan naturlig i sin utformning om jag jämför med Nicolas Cage motsvarande bestyr. Dottern Alison har inte träffat sin far på många år och är såklart lite motsträvig till att plötsligt börja umgås, men hon får ju snart annat att tänka på ändå så detta drar man inte i långbänk. För det mesta är Stolen klyschig till överdrift. Eftersom den utspelas i New Orleans så pågår naturligtvis Mardi Gras i staden, något annat vore såklart otänkbart. Nu tar det inte så stor plats och vi slipper åtminstone Katrina, men bara att festen finns där i bakgrunden känns slitet. Poliserna och bovarna är precis lika mycket av standardsnitt som man förväntar sig, det är oerhört tunt med nytänkande i denna film.

Bland de gamla kumpanerna ingår Malin Åkerman som inte har någon stor roll här. När hon inte rattar flyktbilen står hon mest i bakgrunden medan den stora stjärnan levererar sina repliker. Den stora stjärnan ja, han är nästan svår att bedöma. Jag önskar att han oftare hamnade i bättre filmer, då jag gillar honom och att han satsar allt i filmerna. När Peter Forsberg spelade hockey så gjorde han det till hundra procent. Inga halvmesyrer godtogs, åtminstone inte av honom själv. Lite så ser Nicolas Cage ut i Stolen. Det är fullt ös – medvetslös, i alla byten. Ändå är skillnaden mellan herrarna Forsberg och Cage naturligtvis enorma, särskilt vad gäller finliret. Där har Cage inte skuggan av en chans, åtminstone inte så ofta, trots att han i Stolen faktiskt drar iväg några ord på svenska i samspråk med Malin.

Regissören heter Simon West och har actionfesterna The Expendables 2 och Con Air på sitt samvete. Flera gånger tar man den snabba och enkla vägen manusmässigt och till slut blir alla dessa genvägar lite väl många och plötsligt är det inte bara den enbente skurken som haltar fram. David Guggenheim lyckades bättre med sitt manus till Safe House, här luktar det slarv. Ändå noterar jag lite spänning, särskilt under den intensiva inledningen som är riktigt rafflande, där man trampar gammal god heistfilm-mark ett tag. Sedan vidtar vapenskramlet, biljakterna och polisspåret blir långsökt och jag tycker att man tappar lite av vad som borde varit filmens absoluta spänningsnerv, nämligen tidspressen och kampen mot klockan för att rädda Alison. Dessutom är kidnapparen en vansinnigt överdriven, överspelad och taffligt skriven karaktär som faktiskt förstör mycket för filmen.

Jag skulle inte vilja placera Stolen i toalettstolen, då den ändå fungerar som lättsam kvällsunderhållning medan man mosar in chips i ansiktet. Om man inte väntar sig något annat så borde man inte heller bli alltför besviken, i alla fall inte på den överspelande galningen Nicolas Cage som gör precis vad han brukar göra och praktiskt taget gjort sedan han vann en Oscar för Leaving Las Vegas i mitten av nittiotalet. Om inte annat så får fansen fler chanser under 2013.

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.