Stockholm (blu-ray)

Norrmalmstorgsdramat 1973 är en av de viktigaste händelserna i svensk nutidshistoria, och det i stark konkurrens med många andra stora viktiga händelser från just 1970-talet. IB, Geijer, bordellhärvan, bombningen av västtyska ambassaden, Leif GW som tänkte skjuta huvudet av sig i en jaktstuga….den som är intresserad av politiska skandaler kan förkovra sig under lång tid inom detta årtionde. Vill man ha fakta så är det sällan spelfilmer man ska titta på. Så inte heller i det här fallet.

Vad man verkar velat koncentrera sig på i denna drama/heist/based-on-a-true-story-film är det fenomen som Norrmalmstorgsdramat fick ge sitt namn till, nämligen Stockholmssyndromet, det (påstådda) fenomen som uppstår när en gisslan sympatiserar med, eller till och med får känslor för, sin kidnappare. Filmen startar med att Ethan Hawke, i verkligheten Janne Olsson, går in på Kreditbanken på Norrmalmstorg och skjuter i taket. Han är klädd helt i läder, har en Chile-flagga på ryggen (detta förklaras aldrig närmare, och blir fullkomligt obegripligt när Hawke pekar på den och säger ”remember the Alamo!”), tar tre personer ur personalen gisslan och kan på så sätt förhandla sig till att svenska regeringen släpper en vän ur fängelset, och dessutom för honom till banken. Denna man är i verkligheten Clark Olofsson, och spelas här av Mark Strong. Noomi Rapace spelar en kvinna som är i gisslan och hjälper till i förhandlingarna med både polisen och direkt med statsminister Olof Palme (den enda figuren som fått behålla sitt riktiga namn, spelas av Shanti Roney). Rapaces karaktär är den mest intressanta i filmen, då hon mer och mer börjar sympatisera med de som håller dem fångna. Poliserna framställs som velande fånar, som aldrig vet hur man ska hantera situationen.

Verklighetens Janne Olsson. Ganska långt ifrån en Ethan Hawke i läderoutfit.

Ungefär så långt stämmer historien med verkligheten. Det är ändå en väldigt fri tolkning vi har att göra med här – Ethan Hawke verkar ha fått helt fria händer i sin gestaltning och gör Janne Olsson till en galen cowboy. Han balanserar ständigt på en fin gräns till överspel, men förutom den vaga förankringen till verkligheten så tillhör Hawke en av få höjdpunkter i filmen. Rapace är en annan. Hon tillåts göra sin karaktär komplex, och känns genuin.

I övrigt är det ganska svagt. Som actionfilm är den blek, som drama ännu blekare då det aldrig blir riktigt spännande. Skildringen av fenomenet Stockholmssyndromet dyks det inte ner i speciellt djupt, och man får aldrig riktigt veta motivationen till gisslantagningen. Jag blir liksom inte klok på vilka som är den tänkta publiken för filmen. Man vågar inte riktigt sätta ner foten någonstans, utan försöker vara flera saker samtidigt. Action, politiskt och psykologiskt drama, heist-movie. Man landar inte riktigt någonstans. Jag tror dock att ju mindre man vet om det historiska dramat som ligger till grund för filmen, desto mer kan man tycka om den. För så funkar ”based on a true story”-filmer, man får köpa att filmmakarna varit liberala med sanningen. Det blir lite tokigt då när man tänker att det som hände i verkligheten var mer dramatiskt än det som visas i filmen.

Det är ändå lite märkligt att se filmen Stockholm: filmen är producerad med pengar från ett otal olika håll och länder, och en mix av skådespelare. Det ger filmen en konstig stämning – annorlunda dialekter och brytningar från nästan varje skådespelare ger ett väldigt kluvet intryck – ungefär som de amerikanska filmatiseringarna av Stieg Larssons filmer. Det är klart att man vill göra filmen så att den ska kunna attrahera en engelskspråkig publik (speciellt med ett stjärnnamn som Hawke högst på affischen), men det går inte att tänka bort dialekterna riktigt.

Så, bäst med Stockholm: Noomi Rapace. Helt briljant.

Utgåvan: Bild och ljud är helt okej, extramaterial helt obefintligt. Scenval och några få val av undertexter….that´s it.

Jag kan inte låta bli att nämna att det finns en svensk filmatisering av dramat, som heter Norrmalmstorg från 2003, med Torkel Petersson i rollen som Olsson och Shanti Roney i rollen som Clark Olofsson (alltså samme Roney som här spelar Olof Palme!). Problemet med den är att den inte heller är särskilt trogen verkligheten – och att den är tråkig. Så vill man ta del av vad som faktiskt hände får man nog hitta något annat medium än just film för att förkovra sig.

About Henrik Bärzén

Tittar på både gammal och ny film, men nördar ner mig och skriver helst om sånt som har lite damm på fodralet. Sci-fi från femtiotalet, skräck från trettiotalet, film noir från fyrtiotalet, politisk thriller från sjuttiotalet och monsterfilm från när-som-helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.