Spider-Man: Into the Spider-verse

Batman är alltid fylld med tankar. En viktig del av att förstå honom och många andra superhjältar är att lyssna eller snarare läsa deras inre monologer. Detta tillåter serier genom välfyllda tankerutor som ger oss insikt om deras mångfacetterade och självreflekterande sinne.

Jag har sett mycket animerat, men få har använt detta klassiska noir-grepp. Oftast har animatörerna tvingats att prioritera action eftersom man vill nyttja styrkorna med ett visuellt rörligt medium som film. Det har också berott på att filmstudion inte tror att folk vill höra eller se en murrig Batmans själsliga tankemönster trots att det är något av det bästa med den mörka riddaren. Många animerade Batman-filmer har tvingats göra dessa kompromisser för att se dagens ljus. Produktionsbolag har inte litat på publiken, övertygade om att vi inte är redo. Många var säkert inte det heller.

Att förmedla inre monolog kan vara trixigt eftersom vi bara hör en röst och kan inte 100% bekräfta var den är ifrån. Då är det ruskigt kul att se hur Spider-Man: Into the Spider-verse lyckats kombinera det bästa av två världar. Den gör nämligen ett magnifikt jobb med att använda filmmediets möjligheter och serieteckningens språk för att skapa något högst unikt.

För att använda ovanstående exempel använder filmen inte bara inre monologer utan den använder dessutom serievärldens tankerutor vilket direkt kopplar tanke med person. Men tankerutor är bara början, för få filmer är så visuellt levande och spännande som Spider-Man: Into the Spider-verse. Dess vågade stilgrepp borde vara reserverat för experimenterande indiebolag, och det är också ett skäl att det är så makalöst att filmen fått se dagens ljus.

Spider-Man: Into the Spider-verse har åtskilliga lager av design- och stiltänk i sig. Dels har vi de tydliga grundpelarna så som kromatisk aberration. Denna stilart förmedlar känslan av att man ser en 3D-film utan glasögon, och gör att föremål upplevs sakna skärpa och fokus. Vid många tillfällen uppstår medveten färgblödning och alla karaktärer bär markeringsstreck och tydliga raster för att förstärka känslan av serietecknande. Dessa element utgör stommen hur Into the Spider-Verse presenterar sin värld och karaktärer. Bara detta gör att filmen ser unik ut, men det finns så mycket mer.

För att förstärka seriekänslan finns det inte bara tankerutor utan även skrivna ljudeffekter som syns vid allt från explosioner till andra oljud. Man använder även en serieberättarnas mest unika styrkor – multipla serierutor. Det ser häftigt ut men de fyller även en funktion att förmedla parallell information effektivt. Det gör att filmen kan klämma in hutlösa mängder data i tittaren på bara några sekunder.

Peter Parker (Jake Johnson) och Miles Morales (Shameik Moore).

Sen är en av filmens ledord överdrift. Into the Spider-verse är inte en feg film, snarare raka motsatsen. Allt försöker tänja gränser och tas till extrema nivåer. Detta syns extra tydligt när Wilson Fisk, alias Kingpin, fyller upp bildrutan med sin blockiga gestaltning. Det är som att titta på en vägg med ett huvud. Han är en extrem variant av gangsterhejdukarna i Trion från Belleville. Det är otroligt slående och en minnesvärd karaktärsdesign. Ett annat exempel på intressant karaktärsdesign är Prowlers kappa som är väldigt lik hur seriefiguren Spawns kappa representerades av Todd Mcfarlane. Den är väldigt kantig och fladdrar på ett ryckigt onaturligt sätt. Det ser inte alls realistiskt ut men åter igen är det något som man lägger på minnet.

Eftersom huvudkaraktären Miles Morales har ett intresse i grafitti och gatukonst förmedlas även detta genom filmens visuella röst. Det är som att titta på en levande tavla för att använda en sliten klyscha. Det osar stil och attityd kring den här superhjältesagan och den skyggar aldrig undan från att använda sprayburk-skapade streck eller tala i hiphoppens och punkens namn både visuellt och genom sitt fenomenala hiphop-soundtrack. Det är på gränsen till överstimulans för ögonen men det är samtidigt svårt att titta bort för varje bildruta är unik och ikonisk.

Gwen Stacy (Hailee Steinfeld).

Dessa bildrutor berättar en rapp, underhållande och stundtals både engagerande och rörande historia om Miles Morales. Miles som är son till en afroamerikansk far och en mor från Puerto Rico blir biten av en radioaktiv spindel, inblandad i hans världs Spindelmannen-affärer och axlar slutligen även själv ansvaret att vara Spindelmannen. Ni har säkert hört berättelsen förr men den här gången är saker lite annorlunda då filmen fokuserar sig på Miles och inte Peter Parker.

Ni märkte kanske att jag skrev hans värld, för Into the Spider-verse utforskar nämligen Marvels multiverse-koncept där olika verkligheter existerar parallellt med varandra. När dessa universum kolliderar blir spindemän- och kvinnor flyktingar i Miles universum. Det är varför Spider-Gwen, svartvita Spider-Man Noir, Spider-Ham och anime-tösen Peni Parker dyker upp och samexisterar i den här filmen. Det är ett kul initiativ, och de olika spindelmänniskorna har även en egen estetisk stil i släptåg som fortsätter bidra till filmens aldrig sinande visuella kreativitet.

Filmen tempoväxlar häftigt men effektivt och har en stundom exceptionell komisk tajming men även lugnare och hjärtevärmande stunder. Manuset är skrivet av Phil Lord som även låg bakom Lego the Movie vilket märks på allt från galna visuella uttryck men framförallt för det raska berättartempot.

Jefferson Davis (Brian Tyree Henry) och Rio Morales (Luna Lauren Velez).

Vid sidan av den mer högtflygande multiverse-historian är filmen ett relationsdrama mellan Miles och alla han möter på sin resa mot ett nytt och tungt superhjälteliv. Här är det relationen till hans far, farbror och Gwen skiner starkast. Faktum är att en av filmens absolut största styrkor är vilken makalös personkemi skådespelaren Shemeik Moore som spelar Miles har med dessa karaktärer tillika skådespelare. Filmen är i överlag välspelad men guldkornen kommer ur hur väl och övertygande Miles fungerar med sin omgivning. Det är en enastående prestation även om jag personligen inte finner själva narrativet superengagerande.

Allt som allt är Spider-Man: Into the Spider-verse en artistiskt slående film ur många perspektiv, som dessutom hade varit varit stört omöjlig att göra i live-action-form. Det är dessutom en kärleksfull hyllning till inte bara Spider-Man utan seriemediet som helhet.

Spider-Ham (John Mulaney) Peter Parker (Jake Johnson), Spider-Gwen (Hailee Steinfeld), Spider-Man Noir (Nicolas Cage) och SP//DR.

Det jag finner spännande med den här filmen är möjligheterna som öppnas upp inför framtida Spindelman- och superhjältefilmer. Här har vi en rulle som vågade berätta om någon annan än Peter Parker och introducera världen för Morales samtidigt som den lite mer oskuldsfullt visar publiken hur rika Spindelmannen-serierna är på medryckande historier och karaktärer. För vem vill inte se en Spider-Gwen-film efter det här? Eller Spider-Man Noir (som spelas utmärkt av Nicolas Cage) om jag själv får plocka ut mina favoriter. Into the Spider-verse öppnar upp dörren för mer mångfald och avancerat berättande.

Vid sidan av detta får vi inte heller glömma att Spider-Man: Into the Spider-verse är en animerad film om superhjältar som inte är en direkt till DVD-produktion. I skenet av filmens varma kritiska bemötande och fenomenala försäljningssiffror kan man bara hoppas på fler högkvalitativa animerade produktioner som hjälper till att bredda serieuniversumet och ta det till nivåer som MCU aldrig kan. Det är härligt att se att en animerad superhjältefilm nu också har sin publik i biomörkret.

I Into the Spider-versefår vi inte bara se en ny Spider-Man födas utan det är även en demonstration hur komplexa och fascinerande superhjälteuniversum kan vara. Men framförallt är det inledningen på något nytt, och nu, nu är publiken redo.

Batman är alltid fylld med tankar. En viktig del av att förstå honom och många andra superhjältar är att lyssna eller snarare läsa deras inre monologer. Detta tillåter serier genom välfyllda tankerutor som ger oss insikt om deras mångfacetterade och självreflekterande sinne. Jag har sett mycket animerat, men få har använt detta klassiska noir-grepp. Oftast har animatörerna tvingats att prioritera action eftersom man vill nyttja styrkorna med ett visuellt rörligt medium som film. Det har också berott på att filmstudion inte tror att folk vill höra eller se en murrig Batmans själsliga tankemönster trots att det är något av det…

Review Overview

Betyg

70

About Alexander Cederholm

Alexander Cederholm
37-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt popkulturkritik. Spelens och filmens världar eggar fantasin och motiverar en aldrig sinande ström av ord och tankar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.