Spider-Man: Homecoming

Vissa maträtter sitter helt enkelt bra i magen även om det är fullproppat med kolhydrater och kött och salt och sötma – och det även efter att du kanske fått i dig mer än vad som behövdes. Spider-Man: Homecoming passar in i den beskrivningen. Med en handvändning arbetar man sig här från det stora till det lilla och tillbaka igen med välsmak och värme. Medan Tony Stark och Steve Rogers (och alla andra vuxna) befinner sig på olika sidor i ett infekterat inbördeskrig försöker Peter Parker klara matteläxan, imponera på tjejen han tycker om, dölja sina fritidsaktiviteter från fastern han älskar och hantera det stora ansvar som kommer med stora krafter.

Spindelmannen har alltid, som en motpunkt till Iron Mans påkostade manicker eller Bruce Banners gammastrålningshumör handlat om klass på sitt egna hemodlade vis. Den till exempel från enkla förhållanden sprungna Steve Rogers är snarare den Captain America som åkte till Europa och slog Hitler på käften så snart han fick sina krafter. Peter Parkers arbetarklassursprung är dock en lika stor del av hans identitet som det radioaktiva spindelgiftet som rinner genom hans ådror. Han är kvarterets beskyddare mer än något annat. Spider-Man: Homecoming börjar med en lätt resumé av Captain America: Civil Wars gigantiska interhjältekamp berättad ur Peters och hans mobilkameras synvinkel. Spindelmannen snor stiligt skölden ur Caps händer, hjälper till att fälla en uppsvälld Ant-man och får en klapp på axeln av Iron man. Det är, med hans egna ord, den bästa dagen i hans fjortonåriga liv. Tillbaka i sin riktiga vardag hittar han inte riktigt något lika tillfredsställande i skolkorridorerna mellan kemin och spanskan. Inte heller eftermiddagarna som Spindelmannen fyller bägaren annat än med cykeltjuvar och katter i träd.

Medan de scenerna där Spindelmannen käftas med uppstudsiga Queensbor är underhållande (och utan åthävor skulle kunna ha burit en hel film) väntar pojken på något större. Han väntar på Michael Keaton som familjefadern och byggföretagschefen Adrian Toomes. Toomes/The Vulture har på eget bevåg sadlat om till bevingad vapenhandlare och stjäl utomjordiskt skrot kvarlämnat efter det stora NY-debaclet i The Avengers. På något sätt är Toomes resa – trots att den avverkas med ett åtta år långt klipp från en scen till en annan – trovärdig i all sin enkelhet. Adrian Toomes AKA The Vulture är därför en utmärkt skurk i den här filmen: för andra-klassens för Avengers men för kraftfull för Spindelmannen att hantera själv, även med Tony Stark som då och då täcker upp. Tony har sedan han först dykte upp i Peters liv tagit platsen som den frånvarande fadersfiguren Peter aldrig haft, som på samma gång ignorerar och bannar Spindelmannens höga ambitioner och håller sig förvånansvärt väluppdaterad om hans liv.

Skolelementen har i marknadsföringen för Spider-Man: Homecoming framförts som en devis att minska den enorma skalan på din genomsnittliga Marvelfilm. Det både stämmer och stämmer inte men vad som uppnås är en god balans mellan alla element . Även här hade en renodlad high-schoolfilm om Peter och hans kompis Ned och deras frågesportslag (Med Zendaya som den scenstjälande misantropen Michelle) varit två helt acceptabla timmar. Charmen hos alla inblandade är påtaglig och påminner starkt om seriealbumen både till humorn och estetiken. Tom Holland gör Peter Parker/Spindelmannen till en komplex ung man – på en gång intelligent och irriterande (som någon du hade velat ha till lillebror). När han under en lång tagning i början av filmen byter om i en skitig gränd, slänger av sig vardagskläderna och kränger på dräkten är det inte bara Spindelmannens återkomst på vita duken men också premiär för Peter Parker som den äkta tonåring vi aldrig sett på film förut. Regissören Don Watts tillsammans med den omfattande manusförfattarlistan – allihopa med ursprung i sitcomen och satirprogrammens effektiva författargrupper– levererar en hög skämtfrekvens och självironi som talar för en bekantskap och en beundran för genren. Spider-Man: Homecoming är därför exakt lika bra som spagetti med köttfärssås: det passar för alla åldrar och lämnar med innerlighet en skön känsla efteråt.

Vissa maträtter sitter helt enkelt bra i magen även om det är fullproppat med kolhydrater och kött och salt och sötma – och det även efter att du kanske fått i dig mer än vad som behövdes. Spider-Man: Homecoming passar in i den beskrivningen. Med en handvändning arbetar man sig här från det stora till det lilla och tillbaka igen med välsmak och värme. Medan Tony Stark och Steve Rogers (och alla andra vuxna) befinner sig på olika sidor i ett infekterat inbördeskrig försöker Peter Parker klara matteläxan, imponera på tjejen han tycker om, dölja sina fritidsaktiviteter från fastern han…

Review Overview

Betyg

100

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com