Spelsekvenser vi blivit rädda för

Alla har vi någon, eller några, sekvenser vi blivit lite extra rädda för. Vare sig det gäller film eller TV-spel. I denna artikel har fyra av Filmfenix skribenter valt ut varsin sekvens ur ett TV-spel som skrämt dem ordentligt, på ett eller annat sätt.

Pär – F.E.A.R.

För mig finns det ett spel som jag aldrig kommer att spela om. För det skrämde verkligen skiten ur mig. Och var 30 år då. F.E.A.R. kom ut i oktober 2005, ett par månader efter min yngsta dotter hade fötts. Att spela spel då innebar ett mörkt vardagsrum med lurar på för att inte störa resten av familjen. Att då sitta och spela ett spel som F.E.A.R. var ingen bra idé. Fienderna har en voicebox som förvränger deras röster och när jag smög igenom ett kontorslandskap och soldaterna upptäcker mig första gången och skriker ut var jag är i sina förvrängda röster hoppade jag högt, slet av mig hörlurarna och sprang ut i köket. Jag var inte alls beredd på hur otäck stämning ett FPS kunde har och även om jag spelade klart spelet (med lampan tänd efter förhandling med sambon) så tänker jag inte återuppleva detta en gång till. Spelets utvecklare pratade innan spelet kom ut att man inspirerades av japanska skräckfilmer och ville komma in under skinnet på spelare. I mitt fall lyckades de väldigt väl.

Soldat från F.E.A.R. som givit Pär mardrömmar.

Alexander – Dead Space 2

Alla besökare som inte uppskattar grafiskt våld bör titta bort nu. Det finns stunder som förvånar, förbluffar och till och med förfärar – sedan finns det den här scenen från Dead Space 2.

https://youtu.be/9crCGMh4j9g

Inget i Dead Space 2 tog mig med garden nere i samma grad som denna ögonoperation. Jag har aldrig tyckt om scener där saker händer med ögon. Det ger mig starka obehagskänslor. Så scenen när Issac utförde en otäckt intim ögonoperation på sig själv med en lång sylvass nål samtidigt som kameran saktade zoomade in var en ganska jobbig sekvens för mig. Lyckas man “belönas” man med att nålen försiktigt går rakt in i pupillen på honom. En syn jag faktiskt kunde klarat mig utan.

Att man själv var i kontroll av denna operation var nervpirrande nog, men det var svårt att föreställa sig det magstarka resultat man fick erfara om man misslyckades; jag kunde aldrig drömma om att hela rackarns maskineriet skulle köras rakt in i Issacs stackars ansikte om jag inte var försiktig. Jag var redo på att nålen skulle mörda mig men istället blev sekvensen så mycket mer chockerande. Det kändes inte som en misslyckad operation, utan snarare som en horribel olycka hade ägt rum. Det var det en spelscen som fick mig att hoppa högt hemma i soffan och som jag aldrig glömmer.

En ögonoperation Alexander sent kommer glömma.

Fredrik – Super Mario Bros. 3

Tredje banan i tredje världen, Mario hoppar mellan några plattformar och plötsligt sväljs han av en stor fisk. Fisken jag talar om är Big Bertha tillika mitt tidigaste spelminne av att bli fullständigt vettskrämd och stressad. Rädslan för den stora röda fisken berodde troligtvis på att jag även lyckades se Spielbergs Jaws i alldeles för tidig ålder. En orationell rädsla för svenska havsvatten och djuren där i kom att speglas även i spelen jag spelade. Sedermera har jag haft fobi för de flesta spelen där man kan ana någon form av människoätande varelse i mörka vatten. Half-lifes Ichthyosaur och Tomb Raiders hajar, listan är lång.

Det finns fula fiskar, och sedan finns det också Big Bertha – Fredriks nemesisfisk.

Kenny – Super Mario 64

Spelsekvensen jag väljer att ta upp går att finna i Super Mario 64. Nu har både jag och Fredrik sekvenser vi varit livrädda för från Super Mario-spel, och det skvallrar väl egentligen mest om att Mario och hans fiender är lömska rackare. Världen där detta mardrömsframkallande scenario utspelar sig är Jolly Roger Bay och är till synes en fridfull vattenvärld utan några större överraskningar, men under ytan är det något som lurar.

När man simmar ut i den lilla tjärnen kommer man till en punkt där man måste dyka för att komma vidare, och på botten ser man då ett skeppsvrak med någonting onormalt ligga och lura i det tysta. När man kommer närmare ser man huvudet på en stor ål sticka ut från hytten. Likt Fredrik såg jag Jaws i ung ålder, och har sedan dess inte gillat att ta mig vatten över huvudet (på flera tänkbara sätt) vilket medförde att jag inte stannade längre än nödvändigt i närheten av detta dödsskepp, utan bara gjorde det jag skulle (hämta stjärnan). Men, MEN, när man kommer tillbaka efter man plockat första stjärnan (om jag inte missminner mig) är åljäveln lös och simmar omkring bäst den vill nere i tjärnen. Jag simmade, med handen på hjärtat, runt blundandes och famlade i vattnet och blev av med allt liv den mustaschprydda rörmokaren hade, antingen pga. att ålen simmade på mig eller för att jag drunknade för att jag simmade åt fel håll (pga. att jag blundade). Denna rädsla satt i ett par år, och som om det inte vore nog skulle Zelda: Majoras Mask prompt ha med några liknande avskum ute vid Great Bay, och även ifall jag var tonåring när det spelet släpptes så hade jag i varje fall ett öga lite halvstängt och nerverna på helspänn när jag dök ned med svärdslungande Link.

Där är den: åljäveln – Kennys baneman.

  

About Kenny Nordgren

Kenny Nordgren
En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com