Spelrapport: Life is Strange

Spel som berättar en historia har alltid funnits där så länge som mediet funnits. Även om 80- och 90-talet fanns det gott om spel som hade minnesvärda historier som engagerade spelare över hela världen. Men de sista 10 åren har en ny genren kommit, där berättelsen är det centrala. Många spel innan har berättat en historia ett mer traditionellt spel men dessa bryter mallen genom att sätta fokus på historien utan att anpassa det till en förutbestämd mall.

Jag gillar verkligen att Max är som vilken tonåring som helst, blyg och osäker på sina förmågor.

Life is Strange är kanske ett av de bättre spelen när det gäller denna genre. Det är fortfarande ett spel och många saker vi förknippar med det, en bana som måste gås igenom, objektiv att klara av, moment där du måste använda rätt sak vid rätt tillfälle. Men alla dessa saker har en underordnad betydelse när det gäller historien. Fokus ligger istället på Max, en tonårstjej som finner sig tillbaka i sin gamla hemstad efter ett par år i storstaden. Detta för att gå på en prestigefyllt High School med fokus på fotografi. Max är en osäker tonåring som går igenom puberteten med precis så mycket ångest som man kan tänka sig. Hennes gamla barndomsvän Chloe är precis tvärtom. Hon lever ut sitt liv fullt efter att hennes pappa dog för ett par år sedan och är utslängd från skolan. Hon driver mest omkring på dagarna. Hon är också katalysatorn för Max och hennes historia.

Life is Strange är ett spel som mår bra att man går in blind. Desto mindre du vet desto bättre. Men jag kan säga så mycket som att Max upptäcker att hon har kraften att spola tillbaka tiden. Men med det kommer oväntade konsekvenser. Mycket av spelet bygger på just detta. De konsekvenser som Maxs användande av krafter får för henne och människorna runt omkring henne. Du kan också använda den för att ändra på ett beslut du tagit om du känner att det inte var rätt. Många av spelens pussel bygger på just detta också. Kunna spola tillbaka tiden när du fått tag på information du kan använda dig av.

Relationen mellan Max och Chloe är den centrala handlingen i spelet.

Men det är resan Max gör och berättelsen som är värd speltiden. När vi kommer fram till tredje akten och mattan rycks under våra fötter kan vara en av de bästa upplevelserna jag haft i ett spel.  När allt fram till dess ställs på huvudet och vi tvingas fundera på våra beslut fram till den punkten och hur de påverkat utgången. Få gånger när jag spelat ett spel har jag tappat andan för jag var inte var beredd på vad som skall hända härnäst.

Visst det finns saker jag stör mig på. Pusslen ibland är onödigt långa, språket som används ibland väldigt pinsamt och läppsynkningen kunde varit bättre. Men vad spelar det för roll när allting handlar om resa som vi gör. Jag är så glad att jag satte mig ner för att spela Life is Strange. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på men ångrar inte en sekund.

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.