Spelrapport: Batman Arkham City

Detta är en av de spel som helt klart legat längst på min skämslista. Jag köpte det redan 2011 strax efter det kom ut och sedan har det bara blivit liggandes. Vilket på ett sätt är förvånande för jag älskade verkligen Batman: Arkham Asylum och såg verkligen fram emot att få spela detta. Men som recensent blir det ofta att egenköpta titlar blir liggandes för att ytterligare en film eller spel att skriva om. Men nu är det äntligen dags!

För de flesta vid det här laget är historien i detta spel ganska känd. Quincy Sharp har fått Arkham Asylum stängt tillsammans med Blackgate Penitentiary och flyttat allting in till Gotham slum där Hugo Strange har fått ta över ansvaret. Väl inne i Arkham City är det upp till dig att ta reda på vad som händer och stoppa Strange från att utföra protokoll 10.

Stort och ambitiöst. Så som det skall vara!

Arkham City är bra mycket större än sin föregångare och även om det inte alltid är något positivt så kändes detta som en levande stad där det hela tiden händer något. Historien flyter på i jämn takt och jag behövde aldrig känna att jag måste göra sidouppdrag för att ta mig an nästa bana och boss. Även om staden är en öppen värld så är banorna där du möter de olika superskurkarna inte det. Varje sådan är unik med sina egna pussel och fiender att ta sig an.

Detta är spelet fördel och nackdel. Det är väldigt många av Batmans mest kända skurkar som dyker upp men eftersom som fokus är på Strange och Arkham City får de alla mindre roller. Det är synd. De hade alla lätt kunnat fylla ett eget spel och ibland känns det som jag knappt träffat dem innan de är besegrade och det är iväg till nästa boss. Och ibland känns det oklart varför jag möter en viss fiende. Det är som de bara finns där för att ge spelare en utmaning men inget mer.

Striderna är riktigt bra även i detta spel.

Jag hade önskat lite mer tid med de mest ikoniska skurkarna som Batman har att erbjuda istället för att de känns som de spelar andrafiol till en synnerligen tråkig skurk. Men det är egentligen mitt enda klagomål också. Arkham City tar allting jag gillade med det första spelet och gör det bättre. All utrustning är tillbaka och är nyckeln för att klaga många av striderna. Fienden kommer från alla håll och direkt strid kan vara dödlig. Bättre att smyga i skuggorna och utnyttja den utrustning du har till ditt förfogande.

Det är en sak jag älskar med dem här spelen. Att smyga runt och sakta men säkert ta ut fiende efter fiende samtidigt som man hör hur stressen ökar bland dem som är kvar. Det är vad jag gillar. De stora striderna med flera fiender där man skall attackera och blockera blir lätt förvirrande och man spenderar större delen av striden att blocka och attackera när det känns säkert.

Efter snart 8 år känns Batman Arkham City fortfarande som ett fräscht spel måste jag säga. Jag hade riktigt kul och ser fram emot att återvända till de andra delar i serien.

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.