Spegel, spegel

Snövit är verkligen på tapeten. Under det senaste åren har vi fått tre nya – Ginnifer Goodwin, Kristen Stewart och så Phil Collins dotter Lily.

Historien är känd men här har man gjort en liten variant på den. Snövit bor på slottet med den elaka drottningen som också är hennes styvmor, och går sällan ut. Men en dag så förmår en tjänarinna henne att bege sig ut för att se hur det står till i landet, eftersom Snövit borde vara den rättmätiga drottningen. Snövit förfäras över armodet och hur hennes styvmor tar ut skatter av folket för att bekosta sina fester. Dessutom stöter hon på en inte helt smart, men väldigt stilig prins som lyckats bli rånad av ett gäng dvärgar. Prinsen dyker sedan upp på slottet och drottningen beslutar sig för att gifta sig med honom då han är ung och rik. Men prinsen har redan fått upp ögonen för Snövit och det visar sig ödesdigert.

Ska man göra en så känd och så i grunden fånig historia som Snövit som spelfilm så blir man tvungen att lägga till något extra. I Snow White & the Huntsman lade man till CGI à la Sagan om ringen, så ögonen blödde och i Spegel, spegel lade man till Julia Roberts. Hennes porträtt av den infama elakheten serverad med ett av filmvärldens bredaste leenden är själva ryggraden i den här filmen och jag tycker faktiskt att det fungerar riktigt bra. Jag har aldrig varit en vän av Roberts som dramatisk first lady men som spydig filmskurk är hon ett lyckokast.

I övrigt har filmen vissa problem och det största ser jag som dess svårighet att bestämma sig för vilken målgrupp man egentligen vill nå. Filmen är färggrann, har studiokänsla och en lite barnslig ton samtidigt som en vass och lite fyndig dialog också gör filmen aningen långsam och pratig. I den engelska versionen vill säga; den svenska dubbningen är en katastrof. I översättningen har man bara brytt sig om intrigen och då gör inte den här filmen någon människa glad. Om man bara sett den svenska versionen så kan jag förstå att man inte ser någonting positivt överhuvudtaget med Spegel, spegel men eftersom jag väljer att hädanefter glömma bort att jag någonsin har sett den versionen så handlar resten av recensionen om den engelska originalversionen, vilken klarar sig betydligt bättre.

Att filmen inte riktigt vet om den är ämnad för brådmogna barn eller barnsliga vuxna tar inte ifrån den att det finns en del positivt att hämta här. Vid sidan av Julia Roberts så tycker jag att karaktärerna är lite småkul och framför allt Nathan Lane är minnesvärd. Man kanske ska ha sitt barnasinne tillhanda för att gilla det här men jag måste erkänna att jag blev underhållen på ett rakt och opretentiöst sätt, långt mer än av den bombastiska och långrandiga Snow White & the Huntsman. Därför får den här filmen tre fenixar även om de kanske är lite svaga, men två och en halv kändes som alltför njuggt för en film som levererade okomplicerad underhållning med ett leende och en klackspark.

 

About Maria Nystrom

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.