Spec Ops: The Line

En osedvanligt generisk titel till trots är detta en förvånansvärt okonventionell krigsskjutare. Det har nämligen en story som berör och får spelaren att verkligen tänka över och ifrågasätta sina egna handlingar och reaktioner på det som sker. Det är en ganska deprimerande historia om krigets vansinne och inneboende grymhet, och samtidigt en studie i hur kriget påverkar de soldater som utkämpar det.

När man först startar upp Spec Ops: The Line känns det mesta väldigt bekant: ett team med amerikanska Delta-soldater på vandring igenom en brun öken på väg mot ett av enorma sandstormar ödelagt Dubai. Arketyperna känns igen, där finns en sammanbiten och målmedveten ledare, en snacksalig yngling och en tuff svart snubbe. Dialogen dem emellan är den typen av macho-snack som man kan få höra i vilket som helst av spelvärldens största militärskjutare och under spelets första timmar framstår Spec Ops: The Line inte som något annat än ytterligare en halvdan titel i genren.

Soldaternas uppdrag är att lokalisera eventuella överlevande efter en misslyckad evakuering av den ruinerade ökenstaden, och främst söker de en försvunnen amerikansk bataljon ledd av överste Konrad. Snabbt förvandlas dock deras uppgift från rekognoscering till en kamp för överlevnad, och för att ta sig ur sin situation och få svar på alla frågor måste de bege sig djupare in i staden och söka rätt på översten. På vägen tvingas de konfrontera både inre och yttre demoner, och goda intentioner till trots dras de in i en spiral där deras handlingar får allt grymmare konsekvenser.

Således är Spec Ops:The Line en allt annat än generisk militärskjutare. Åtminstone med avseende på dess handling och det känsloregister det vill få spelaren att uppleva. Historien tar sitt avstamp i Joseph Conrads mästerverk Mörkrets hjärta, och lånar ganska friskt även ifrån filmer som Apocalypse Now (vars story faktiskt baserats på boken), Deer Hunter och Platoon, och precis som i de filmerna är det en brännande uppgörelse med kriget som företeelse. Spec Ops tar också tillfället i akt att kommentera och indirekt kritisera andra moderna krigsskjutare genom att ställa obekväma frågor och ställa spelaren inför omöjliga moraliska val.

Som spelare konfronteras man med konsekvenserna av sina egna handlingar, samtidigt som spelet varken belönar eller bestraffar de val man tvingas göra. Det gör att man ibland ställs inför situationer där man känner direkt obehag, och i dagens spelvärld är det något verkligt ovanligt. Om inte annat så ska Spec Ops: The Line utvecklare, Yager Development, applåderas för modet att ta en sådan risk i en genre där konkurrensen är så tuff.

Speltekniskt är Spec Ops: The Line en ganska typisk militärskjutare i tredje person, där kameran är lokaliserad strax bakom och ovanför karaktärens högra axel. Man kan ta betäckning bakom objekt och titta fram för att skjuta mot fiender som också befinner sig i skydd men tittar fram då och då. Det som Spec Ops: The Line adderar till genren är främst möjligheten att använda ökensanden som ett vapen i den begravda staden. Man kan exempelvis skjuta sönder fönster för att sanden skall strömma in och förblinda fienderna.

Det tillför också ett sorts moralsystem, liknande det som setts i Bioshock. Alla val sker organiskt inom ramarna för spelets gameplay, och som spelare blir man varken belönad eller bestraffad för de olika vägarna man tar. Tvärtom är det spelarens egen reaktion på de konsekvenser som valen ger som är poängen och Spec Ops: The Line kommer sällan eller aldrig ge några enkla svar på de komplexa dilemman det ställer spelaren inför. Det kan dock inte undgå att slänga in ett par av de storslaget överdrivna actionsekvenser som överbefolkar genren och i det här spelet, framför allt vid en omspelning, så känns de onödiga och malplacerade.

Kontrollerna är ganska standard för den här typen av spel, bortsett från att man ibland tvingas brottas med dem när spelet inte gör som man vill. Jag dog minst lika ofta därför att min gubbe inte gjorde det jag ville som för att spelet faktiskt gav mig en verklig utmaning. Det här är inget jättestort problem och inte tillräckligt för att sänka spelet, kanske är jag bara bortskämd efter att ha spelat de extremt tight kontrollerade Ghost Recon: Future Soldier och Max Payne 3.

Fiendens AI är aggressiv och relativt bra. De kommer att försöka flankera för att angripa från sidan, de kastar granater för att tvinga mig ur skydd och de duckar när man skjuter mot dem. Mina lagkamrater har dock en förmåga att pringa rakt in i fiendeeld, och på den högsta svårighetsgraden och i några av de tuffare eldstriderna dör jag därför att jag måste undsätta lagkamrater som likt idioter har sprungit rakt emot en fast 50.cal kulspruta.

Jag spelade på den näst svåraste svårighetsgraden inledningsvis och tyckte under de första timmarna att spelet var lite väl enkelt. Mot slutet blir det dock betydligt svårare och att spela på den allra högsta svårighetsgraden är ordentligt och bitvis frustrerande svårt. För vissa spelare (undertecknad inkluderad) är det ibland precis vad man är ute efter.

I början är det här en typisk ”brun” skjutare i ökenmiljö, men efterhand ser vi mer och mer av det extrema överdåd och den omätliga lyx som präglar stora delar av dagens Dubai. Med det kommer en betydligt djupare och mer varierad färgpalett, och rent visuellt är det riktigt spännande spel. Spelet är byggt på Unreal Engine, och som sådant ser det helt ok ut. En del texturer tar tid på sig att ladda, här förekommer stela ansiktsanimationer och dålig läppsynk, men på det hela taget är det inget som sänker upplevelsen bortom att det ger ett något opolerat intryck.

Ljudet är ok, men inte mycket mer. Vapenljuden känns lite tunna och soundtracket med sina rockgitarrer känns oengagerande och trist. Röstskådespelet är dock mycket bra, inte minst av Nolan North i huvudrollen som kapten Walker och Bruce Boxleitner som överste Konrad.

Spec Ops: The Line är en historia om krigets grymhet och det höga personliga pris som soldaterna tvingas betala. Delar av spelet fungerar som ett trauma för spelaren, där handlingar får fruktansvärda konsekvenser som inte kan göras ogjorda och där det sarkastiskt frågar om du känner dig som en hjälte ännu. Som spelare tvingas man in i situationer där man måste tänka igenom sina handlingar, och där konsekvenserna av dessa handlingar är något som inte serveras av spelet i form av ett nytt vapen eller en hälsobonus.

Det här är inte Call of Duty, inte Medal of Honor eller Battlefield. Här finns inga klara val, och LINJEN mellan gott och ont (ser ni vad de gjorde där?) är så suddig som den bara kan bli i krig. Spec Ops: The Line försöker göra något nytt med en trött och överbefolkad genre, och det lyckas till väldigt stor del. Den som vill spendera hundratals timmar med någon annan militärskjutare borde först tvingas sitta igenom den sex timmar korta kampanjen i Spec Ops: The Line, bara för att se att det finns andra sätt att porträttera krig i TV-spel.

About Andreas Krantz

Andreas Krantz
Industriell ekonom som arbetar som konsult och ibland, då och då, skriver om film, serier, TV eller spel. Gillar samurajfilmer från 60-talet, Dashiell Hammett och matlagning, men inte spindlar eller att bada i insjöar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.