South Park: The Fractured But Whole

Att vara den nya ungen i en småstad kan vara riktigt svårt. Det är lätt för en nykomling att känna sig ovälkommen och utanför när alla de andra barnen redan har sina grupperingar och lekar. Lösningen är dock enkel: ha en magisk ringmuskel som ger dig ett övertag i alla lekar och spel. 

South Park: the stick of truth tog världen med storm. Äntligen fanns det ett spel som verkligen fångade både det estetiska och det humoristiska med den legendariska tv-serien South Park. I spelet rymdes alla komponenter för att det sömlöst skulle kunna blandas ihop med tv-serien och faktumet att Trey Parker och Matt Stone var djupt involverade i projektet tog det hela vägen dit. Spelet var ett härligt fantasy-rollspel i klassisk JRPG-stil – och jag älskade det.

Nu har barnens lek övergått från att handla om trollkarlar, riddare och princessor till att handla om ett superhjältekrig. Eller snarare ett franchise-krig mellan superhjältar. Cartman har gjort sig ovän med ett antal klasskamrater efter att det visat sig att hans plan för Coon & Friends var orättvis mot vissa av hjältarna som inte skulle få lika stor fokus som andra. Samlingen avhoppare blir den mer demokratiska frachisen Freedom Pals som direkt blir Coon & Friends värsta fiender. Äventyret tar sin början när spelaren i rollen som ”the new kid” ska hjälpa Cartman att hitta en borttappad katt för att skapa ett startkapital för deras franchise. Det dröjer dock inte länge innan det hela ballar ur och istället för att barnen slåss med sjätteklassare blir det fighter med poliser, servitörer och gudamonster från andra dimensioner. Även om spelet har en stor värld att gå runt i är det helt klart striderna som är själva behållningen när jag tar mig igenom äventyret. Nytt för The Fractured But Wholes stridssystem är att positionerna på stridsfältet inte längre är statiska. Istället för det klassiska JRPG-upplägget, välj en attack, välj en fiende, så krävs av mig att jag manövrerar mina fyra karaktärer runt på fältet för att sätta de i position som sätter dem inom avstånd för att utföra sin handling mot fiende eller vän. Det är ett enkelt rutnätssystem som inte gör striderna särskilt mycket mer komplicerade att förstå än de var i The Stick Of Truth men ger ett mycket större djup som gör att jag känner mig underhållen av dem hela vägen till slutet.

Tyvärr är striderna den enda komponenten i spelet som jag tycker är genomgående stark. Att gå runt i South Park är mysigt men känns mest som en meningslös tidstjuv – jag hittar olika komponenter till crafting och olika artefakter som gör min karaktär starkare men inget av det tycks ha ett djupare syfte. Ni får ursäkta mitt huble-brag, men det känns tråkigt att jag fastän jag höjt upp svårighetsgraden till högsta nivå aldrig behöver tänka på hur jag använder mig av olika artefakter och tillbehör för att vinna strider. Jag kan bara inte komma ifrån känslan att utvecklarnas fokus nästan helt har legat på stridssystemen och attacker m.m. De olika pussel som jag stöter på i staden är nästan alltid bara farthinder för mig. Tråkiga stopp som inte kräver någon tanke från mig, bara några enkla knapptryckningar för att få se en infantil animation som snabbt blir tröttsam.

På tal om infantil: humorn i spelet missar nästan helt poängen med vad South Park har blivit som komisk institution. Serien som en gång i tiden var pruttskämt för omogna vuxna är nu en viktig satirisk kraft. Men spelen tillåts inte lämna området under bältet. Att spelen nästan bara får vara pruttskämt beror kanske på att ett spel måste vara mer tidlöst än en tv-serie, men jag blir lite ledsen när jag ser hur idiotisk nivå de väljer att lägga sig på här. De riktigt dåliga skämten varvas med små iaktagelser om barndom och ohälsosamma relationer men det är bara så små ögonblick att jag mer blir frustrerad av vad spelet kunde ha varit med en annan vinkel.

Jag ska försöka att inte låta minnet av omoget trams och tråkig nivådesign förstöra min bild av vad jag upplevt. Kontentan är att jag satt som klistrad framför datorn i nästan 20 timmar. Det var en rolig spelupplevelse och även om jag klankar ner på humorn i spelet så satt jag där med ett leende på läpparna för det mesta. Striderna bar upp de svagare delarna och även om jag kanske inte kommer återvända till de grovkäftade barnens superhjälteäventyr så är jag glad att jag fick vara med på resan.

Att vara den nya ungen i en småstad kan vara riktigt svårt. Det är lätt för en nykomling att känna sig ovälkommen och utanför när alla de andra barnen redan har sina grupperingar och lekar. Lösningen är dock enkel: ha en magisk ringmuskel som ger dig ett övertag i alla lekar och spel.  South Park: the stick of truth tog världen med storm. Äntligen fanns det ett spel som verkligen fångade både det estetiska och det humoristiska med den legendariska tv-serien South Park. I spelet rymdes alla komponenter för att det sömlöst skulle kunna blandas ihop med tv-serien och faktumet att…

Review Overview

Betyg

60

About Gabriel Hector

Gabriel Hector

Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com