Soul Calibur V

Varje konsol har ”sitt” spel, det där som gör att alla vill ha maskinen. Ni vet vad jag pratar om, Super Mario World till Super Nintendo, Sonic the Hedgehog till Sega Mega Drive, o.s.v. Till Sega Dreamcast var detta spel Soul Calibur. Det var en perfekt portning av arkadspelet och mången timme har jag spenderat på att nöta detta spel. Det var också ett spel som var förlåtande mot spelaren, som inte behövde finslipa sina färdigheter för att kunna spela.

Jag ser knappast mig själv som någon expert när det gäller fighting-spel, men jag har spelat ett antal i mina dagar och har två arkadstickor hemma för att kunna fånga den rätta känslan. Soul Calibur har dock varit en spelserie som jag inte spenderat så mycket tid med sedan det första spelet. Istället har det blivit desto mer Tekken och Street Fighter, varför vet jag inte – det har bara blivit så. Detta blev det ändring på i och med Soul Calibur V och efter ett par timmar med spelet var det som att ha träffat en gammal kamrat igen. Det hjälpte att spelet fortfarande är väldigt förlåtande och att det inte är särskilt svårt att lyckas med olika former av attacker. Den där sköna varma känslan då man känner igen ett spel infann sig snabbt även om allt inte var som förr.

Soul Calibur V gör som så många andra av dagens spel och försöker berätta en historia som matchar resten av spelet. Det är här Story Mode kommer in, du kliver in i rollen som Patroklos – son till den legendariska Sophitia. Handlingen är en lam historia om att finna sin syster och besegra det onda. En i ärlighetens namn ganska tråkig berättelse som du tröttnar på fort. Det finns ingen anledning att spela detta när du istället kan hoppa rakt in i arkadläget och börja spöa på folk och fä. Det är även här som Soul Calibur V både är som bäst och sämst. Spelet är riktigt snyggt och följsamt och det tar inte särskilt lång tid innan du har lärt dig tillräckligt mycket av kontrollerna för att kunna ta dig relativt långt. Som numera är standard i fighting-spel har du olika mätare vilka fylls på under spelets gång och i sin tur kan användas för att utföra de mest brutala kombos. Det krävs en del träning och skicklighet för att lyckas med dessa, men det är inte lika svårt för den genomsnittlige spelaren som det är i Street Fighter IV. Faktum är att Soul Calibur är väldigt rakt på jämfört med många andra spel i genren. Efter ett par timmar med spelet så är jag betydligt bättre än jag någonsin kommer att bli på Street Fighter och hade faktiskt kul när jag spelade online, istället för att bara vara frustrerad över hur mycket stryk jag fick.

Så vad är det då som är dåligt? Obalanserade karaktärer är en sak, Nightmare och den andra slutbossen är frustrerade svåra att slåss mot och det känns som om datorn fuskar konstant. För en som mig, glad hobbyspelare, är det i princip omöjligt att klara vissa lägen av spelet då bossarna är för svåra. Så skall det självklart inte vara och jag hoppas att det kommer en fix på det i framtiden. En annan sak som stör mig är hur lite offline-material det finns. För den som vill sitta själv hemma och spela finns det inte många möjligheter. Story Mode, Arcade Mode, Training Mode och Character Creation är allt som erbjuds. Något som inte känns så lockande för ett spel som kostar 500 kronor. Nej, för att få valuta för pengarna måste Soul Calibur V spelas online. När det gäller online-delen så har Namco Bandai gjort mycket för att man skall känna sig välkommen, med lobbys och möjligheten att direkt utmana spelare. Jag hade inga problem med lagg eller annat när jag spelade på nätet och det var lätt att hitta spelare som låg på samma nivå som mig själv.

Så vad tycker jag då om spelet? Jag älskade Soul Calibur när det kom, precis som jag älskade Street Fighter II och Tekken. Men även om jag gillar denna femte del i serien så är det inte är samma känsla som jag hade i slutet på nittiotalet. Kanske har jag växt ifrån Soul Calibur då jag vet att jag inte kommer att lägga ner alls lika mycket tid på femman som jag en gång gjorde på det första spelet. Men när nostalgin faller på kommer jag definitivt att plocka fram det för att köra några matcher online.

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.